”Våra tekniker är där just nu och har spärrat av samt satt upp ett tält för att få jobba ifred”. – del 3

37
Foto: Lars Dareberg

RESUMÉ: På koloniområdet Magnolian har poliskommissarie Lennart Torstensson, tillsammans med kolonisten Nils Carlzon, funnit ett ruttnande vildsvin i en pöl av blod i den pensionerade tågklareraren Sven Hugo Velamsons stuga. Velamson är själv anmäld försvunnen, vilket var anledningen till att hans stuga genomsöktes.

På området diskuteras Sven Hugo Velamsons försvinnande med stort intresse. Inte minst avhandlas ämnet på änkefrun Gertrud Storks kolonilott. Det kommer ganska snart fram att Velamson inte var någon i egentlig mening populär figur. I stället är uppfattningen hemma hos Gertrud Stork att han varit en tämligen envis och påstridig man. Minnet av en konfrontation med honom gnager ännu på Gertrud Stork.

Nils Carlzon tog en sväng nere på stan med cykeln, det bästa fortskaffningsmedlet i staden om man frågade honom. Vädret var sommarvarmt den här dagen och Nils trampade längre än vad han hade tänkt från början, ända ner till Ribersborg eller som många sa, ”Ribban”. Nils låste fast cykeln vid ett cykelställ intill promenad- och cykelvägen och gick ner till sanddynerna. Danmarks kustlinje kunde skönjas svagt i diset på andra sidan. Han lade tröjan under huvudet och det dröjde inte länge innan han somnade.

Han vaknade troligen av några måsars skri, eller var det några lekande barn vid vattenbrynet som hade fått honom att vakna till?

Han strök bort en salivsträng från munnen och förstod att han sovit djupt. Var det kanske de där två glasen vin sent på kvällen innan som gjorde att han föll så djupt i sömn på dagen? Ett längre tag hade han vaknat en eller ett par gånger på natten för att han kände sig kissnödig och det verkade menligt på den tidigare så goda sömnen. Han fick väl söka upp någon urolog framöver, tänkte han.

Men det var en annan sak eller rättare sagt en känsla som oroade honom. Han hade sett ett ansikte framför sig som stirrade rakt på honom och det var ingen tvekan om att det var Sven Hugo Velamsons huvud som hade framträtt.

Han hade sett bister ut, bra mycket bistrare än vanligt – som var alldeles tillräckligt bistert. Det kändes som att det spända ansiktet krävde något.

Vad kunde han vara skyldig Sven Hugo? Han som till och med jobbade med polisen för att få upp minsta spår efter den försvunne mannen. Kanske hade han haft dåligt samvete för att han någon gång inför andra hade raljerat med Velamsons pedanteri kring alla regler som absolut måste efterföljas. Nils drog upp benen och satte på sig tröjan. Han rös till mitt i solskenet och den försmak av sommarvärme som kommit till rikets tredje största stad till slut.

Han gick ner till vattenbrynet och svalkade av fötterna sedan han klivit över de band av tång som kommunen tydligen inte hunnit med att få bort ännu. Än var det långt till semesterruschen då Ribban fylldes av soltörstande människor, unga par, familjer med kaffekorgen fylld med godsaker och drycker. Närmare Bron fanns ett markerat område för nakenbadare. Han hade cyklat förbi där tidigare under våren och uppmärksammat gränsen i form av stora stenar. Det hade inte sett så lockande ut då, men någon gång skulle väl Carlzon våga dra av sig byxorna och förena sig med de andra nakenfisarna. Men tänk om han träffade på några nakenbadare från Magnolian? Lite pinsamt trodde Carlzon att det skulle bli.

Han gick ut i vattnet utan att blöta de knälånga, slitna favoritjeansen och vaknade till på riktigt. Den tunga sömnen hade känts som en baksmälla, något som han inte upplevt på kanske trettio år. Nu kändes hjärnan klar och han blickade ut över sundet. Långt där ute kunde han räkna till tiotalet fraktfartyg och en hel del större segelbåtar. Han kom att tänka på den dramatiska hösten och vintern när flyktingströmmen kulminerat över Sundet och regeringen gått ut med nya förhållningsorder som gjorde det mycket svårare för flyktingarna att få inträde till Sverige.

Nils Carlzon tog sikte på Brygga 3, där kunde han sitta och sola i lä ett tag på en bänk och fika. Brygga 1 som ledde till ett kafé och bastubad var för högljudd för Carlzons smak. Men en skön, varm bastu kunde det ändå bli där om det var riktigt ruskväder.

Magen sög och han tog fram den gamla Kånken och plockade upp en lättare fika bestående av en smörgås och en banan. Han sköljde ner med några ordentliga klunkar vatten som han hade i en plastflaska samt lite kaffe ur sin medhavda termos.

Solen värmde åter nu när han satte sig i lä mot en byggnad som fanns längre ut på den långa bryggan. Carlzon tittade efter ett par som gått förbi honom, mannen med en stråhatt och kvinnan klädd i ett storblommigt tyg med en lika blommig hatt.

Carlzon vinklade ner kepsen så att han slapp ha solen direkt i ögonen och kom i halvslummern att tänka på danserna som Magnolian brukar ordna. Det brukade vara full fart på banan och han kom att tänka på att Sven Hugo Velamson syntes i dansens virvlar och då med Gertrud Stork som partner. Han kunde inte påminna sig att Sven Hugo setts på banan tidigare. Men det var tydligen Gertrud som hade bjudit upp honom. De båda verkade ha haft det roligt, det syntes mycket väl. Själv hade Nils nöjt sig med att stå på sidan om med ett glas vin och prata med folk om väder och vind.

Hade de kanske blivit ett par, de båda, i all tysthet? Det går månader innan kolonisterna träffas under vintertid och därför blir det kanske ett informationsglapp innan säsongen startar på nytt?

Han visste att Gertrud hade god kontakt främst med de andra kvinnorna och bildat ett slags grupp för att hitta spår efter Sven Hugo. Men det verkade inte som att Gertrud hade lagt in så mycket energi i letandet själv, utan till största del handlade det om andra nyheter, saker som de alltid pratat om: nya virkbeskrivningar, för att inte tala om alla nya vinsorter! På vinprovningarna kom kanske de flesta nyheter i omlopp då tungans band brukade kunna lätta i takt med provandet av fyra sorters vin.

Vinprovningen avslutades med att alla fick ett protokoll med en hel del fakta baserade på Systembolagets information via nätet. Det kunde behövas en repetition, för minnet kändes kort för de flesta av deltagarna i Vinklubben. Speciellt då medlemmarna i kolonisternas Vinklubb inte tillhörde de som spottade ut efter att ha snurrat, doftat, sörplat och smakat på vinet. Här svaldes vinet utan tvekan efter att ha besökt munhålan och snurrat runt där en tid följt av en smackande, gillande eller ibland ogillande min. Svalde gjorde man oavsett.

Carlzon kände att värmen återvände till sin tunnbyggda lekamen och njöt av solen. På senare tid hade han känt sig småfrusen för det mesta och undrade om det var något fel på honom. Men han kom aldrig så långt att han sökte upp någon vårdcentral. Han kunde gärna lämna plats för någon som bättre behövde vården, tänkte han.

Det gick snabbt att ögna igenom det tunna bladet som mest kändes som ett annonsblad. Han lade det ifrån sig, men en liten notis fångade hans blick:

Flyktingströmmen minskar.

Några rader ner i notisen kunde han läsa att kommissarie Lennart Torstensson vid kriminalen i Malmö uttalat sig kring den kraftigt minskade flyktingströmmen via Köpenhamn och Hyllie på den svenska sidan. Han hade också fått en fråga om hur många personer som hade fått avslag på sina ansökningar om asyl i Sverige och som fortfarande fanns kvar i Sverige. Torstensson kunde inte svara på detta men nämnde att andra utredningar kunde få förtur, till exempel ett försvinnande där man misstänkte att ett brott var begånget och som han själv var inkopplad på.

Nils Carlzon plockade fram mobiltelefonen från jeansfickan och klickade på det inlagda telefonnumret till Torstensson. Svaret kom snabbt.

”Torstensson, länskriminalen”.

Nils gillade Torstenssons koncisa och närmast vackra barytonstämma. Han gick rakt på sak och undrade om den försvunne var Sven Hugo Velamson. Det blev tyst i luren men till slut kom det ett ja. Jo, det gällde försvinnandet av just deras gemensamma Velamson.

Torstensson berättade att det egentligen handlade om två försvinnanden, dels Velamson och dels en man i femtioårsåldern.

Han ville inte berätta mer på telefon men såg gärna att Nils Carlzon kom till polishuset. Carlzon frågade om han kunde komma på en gång. Torstensson kom då på att han hade ett sammanträde direkt efter lunch. Men istället för att skjuta på besöket till en annan dag föreslog Carlzon att han kunde köpa en hamburgare var till båda och komma till lunch, om det var okej. Torstensson nappade på det och föreslog att han skulle köpa burgarna hos Bulltofta kött.

Något svettig kom Nils Carlzon till polishuset med hamburgarna i en påse. Han fick följe med en uniformerad polis som visade honom vägen till Torstenssons tillfälliga rum.

Torstensson berättade mellan tuggorna att han hade börjat kartlägga de närmaste boende till Velamsons kolonistuga och Nils var en av ett tjugotal personer som bodde så nära att man räknade med en närmast daglig kontakt med Velamson eller att man observerat den saknade eller någon annan på tomten. Eftersom Velamson varit försvunnen under de två månader, april och maj, som kolonin varit öppen hittills under året, så hade Torstensson inriktat sig på frågor om någon sett något som avvikit från det vardagliga när det gällde Velamson som person och hans stuga under förra året, begränsat från midsommar till och med oktober.

Torstensson hade hunnit kontakta de flesta, främst via telefon. Han hade fått telefonnumren från Magnolians styrelse. För Nils kunde han berätta att han fått ett par vittnesmål om att det hade varit livlig trafik mellan Gertrud Storks, Lizzy Ohlsons och Sigge Berglunds stugor med Sven Hugo som huvudfigur. Springandet runt om i stugorna skedde främst i september. Flera av vittnena tyckte det kändes olustigt att rapportera om vad grannarna gjorde men övertalades av polisen.

Märkligt var att ingen av dessa grannar hade besökt Sven Hugo Velamson, hade Torstensson tyckt, men det tyckte inte Carlzon var så konstigt med tanke på hur försiktig han varit genom åren med att släppa in andra personer på sin välskötta tomt. Men något knepigt var att Velamson hade sprungit så mycket hos de namngivna.

Polisen hade knackat dörr i det flerfamiljshus där Velamson hade sin lägenhet, i stadsdelen Caroli. Men det hade inte gett någonting.

Nils Carlzon tog mod till sig och ställde frågan till den pensionerade men tillfälligt aktive kommissarien Lennart Torstensson.

”Är han död, Sven Hugo Velamson”?

”Än så länge känner vi bara till att ett vildsvin har dött, och varför det påträffats i Velamsons stuga är fortfarande en gåta.”

”Nå?”, sa Carlzon.

Torstensson blev allvarlig och harklade sig.

”Delar av en människokropp har hittats i närheten av Bulltofta, den gamla flygplatsen, och våra tekniker är där just nu och har spärrat platsen samt satt upp ett tält för att få jobba ifred från nyfikna människor.”

”Hur vet vi att det är Sven Hugo som har hittats”?

”Han hade en sällsynt och dyrbar klocka i guld på sig, och enligt vad Velamson sagt till Gertrud Stork så skulle han vara ensam i Sverige om denna raritet”, sa Torstensson till en gapande Carlzon.

”Ja, jag ringde idag runt bland gänget på kolonin som varit mest aktiva i sökandet efter Velamson och fick napp hos Gertrud Stork”.

Torstensson berättade vidare att han fått värja sig från att behöva ta med en påstridig fru Stork till platsen för fyndet. Hon hade tydligen heta känslor för Velamson, menade han.

Nästa avsnitt: Blandningen av mediciner kanske inte var så lyckad – såvida man inte ville ta kål på någon.