Blandningen av mediciner kanske inte var så lyckad – såvida man inte ville ta kål på någon – del 4

35
Foto: Lars Dareberg

RESUMÉ: På koloniområdet Magnolian saknas den pensionerade tågklareraren Sven Hugo Velamsson. I hans stuga finner polisen ett ruttnande vildsvin i en blodpöl på golvet, men ingen Velamsson.

Nils Carlzon cyklar i den tilltagande sommaren ut på Ribersborg, där han faller i djup sömn. I drömmen ser han den försvunne Velamssons stränga ansikte framför sig, och vaknar upp med en känsla av att Sven Hugo Velamsson velat säga honom något. Efter att ha förnyat kontakten med poliskommissarien Lennart Torstensson får Nils veta att delar av en kropp har hittats i närheten av Bulltofta, tillsammans med en klocka som tillhört Velamsson. Och så får han veta att Gertrud stork förefaller ha varit förälskad i den försvunne tågklareraren.

Teknikerna arbetade i blå plastrockar och hade vita munskydd på sig. Munskyddet var dubbelverkande, det skyddade platsen från att kontamineras och det hindrade en del odörer från att tränga fram till luktorganen. Torstensson som varit inne i tältet sa dock att det luktade värre från vildsvinet i Velamsons stuga än från den troliga brottsplatsen högt uppe på en slänt nära den trafikerade Inre Ringvägen i Bulltoftaområdet.

Torstensson vinkade till sig Carlzon och undrade om han ville titta på fyndet i det nedtrampade gräset, om han bara kunde låta bli att trampa på markeringspinnarna som tryckts ner i jorden i närheten av det vita tältet. Vid de numrerade pinnarna låg det olika fynd, som till exempel delar av klädesplagg och biologiska bitar som troligen hackats sönder av gräsklipparen.

Inne i tältet låg en massakrerad kropp. Det var ingen trevlig syn. Det hade inte heller varit någon höjdare att se för den kommunanställde mannen som kört den stora gräsklipparen med god fart. Storstaden Malmö var känd för alla sina parker och det behövdes snabba och stora gräsklippare för att hålla snyggt i staden med omgivningar. Förmodligen hade gräsklipparna orsakat en hel del kaniners bråda död. Gräset på slänterna kring Inre Ringvägen tilläts växa högre och vildare än i centrum. Det hade Nils Carlzon konstaterat på sina upptäcktsfärder på cykeln. Nils gissade att gräset växte snabbast kring midsommar under den ljusaste perioden.

Torstensson ville gärna berätta hur det hela hade gått till, även om han måste ha förstått att Nils redan konstaterat det tragiska. Kommissarien talade mer för sig själv och konstaterade att gräsklipparen kört in i något hårt längst upp i backen där en parksoffa stod. Men det var inte soffan han hade kört på. Kollisionen med kroppen var så häftig att föraren skadat sig när han åkte mot glasrutan. Men han kom snart till sans och ringde sin arbetsledare som i sin tur ringde polis och ambulans.

Nu slutade Torstensson med sin föreläsning och vek upp tältduken och vinkade till sig Nils. Det var lite trångt i tältet och de båda fick samsas om utrymmet med en kriminaltekniker.

Bredvid den delvis stympade kroppen inne i tältet låg en avhuggen arm, vänster arm, med en klocka. Armen hade kapats strax innan armbågen.

”Nej, det där är inte Sven Hugo”, sa en mycket blek Nils Carlzon, som i nästa sekund sprang ut ur tältet och in i snårskogen ovanför och strax hördes hans hulkanden med bakgrundsljud från trafiken.

Han kom tillbaka blek om nosen och förmådde sig trots allt att se på det illa skadade liket igen, men kunde inte bilda sig en uppfattning om vem det var som låg där. Han förklarade varför han varit så säker på att det inte var den försvunne Velamson som låg där.

”Sven Hugo var ju så gott som slät över hela kroppen. I varje fall hade han släta armar nästan som på en kvinna, och den här mannen, för det verkar i alla fall vara det, den här mannen har ju håriga armar med mörkt hår”.

Nils Carlzon tyckte dock vid en andra titt i tältet att det var något bekant med den relativt kraftiga personen, även om ansiktet var svårt skadat och något uppsvällt. Han anade vem det kunde vara, men behöll detta för sig själv.

Lennart Torstensson nickade mot teknikern i tältet och denne nickade tillbaka.

”Ja, vi hoppas att tandkortet ska kunna ge svar på frågan om vem personen är”, sa teknikern sakligt.

Delarna av kroppen som nu låg lite sönderhackade och utspridda skulle transporteras till rätts­läkare för en medicinsk bedömning och förhoppningsvis ge svar på frågan vad mannen dött av.

En rättsmedicinsk entomolog, med special­kunskaper kring insekter och deras livscykel, hade redan på plats gjort en observation av kroppen och funnit att bland annat fluglarver hade hunnit utvecklats de senaste veckorna. Mellan två till tre veckor hade kroppen legat i gräset, beräknade entomologen med utgångspunkt från de insekter som hon funnit på kroppen och i det närmaste området i gräset och jorden.

Lennart Torstensson hade redan varit i kontakt med åklagaren, Lisa Hansson, som hade ringt till honom på plats och meddelat att hon startat en förundersökning. Torstensson hade varit nöjd med valet av åklagare. Han hade innan pensioneringen arbetat minst tre gånger med henne.

Det visade sig senare i veckan att Nils Carlzon hade haft rätt. Det var inte den försvunne Sven Hugo Velamson som låg inne i tältet men däremot en kolonigranne till honom, Sigvard ”Sigge” Berglund. Sigge Berglund skilde sig från många andra i den äldre skaran på Magnolian genom att han var yngre än de flesta. Han var förtidspensionär sedan 50-årsåldern och hade ännu inte nått upp till den allmänna pensionsåldern, 65 år, utan var endast 59 och försedd med en mörk och yvig kalufs. Han var rask i steget, såg bra ut och var populär på dansbanan.

Men det var innan hans rendezvous med gräsklipparen.

Lennart Torstensson fick göra en paus med att söka rätt på de flyktingar, främst ungdomar, som fått avslag på sina ansökningar om asyl och rätt att bo och verka i Sverige. Torstensson hade egentligen inte gillat uppdraget och det var med en viss lättnad han lämnade över det tunga arbetet. Han hade blivit bekant med en hel del av ungdomarna som flytt från slummen i Marocko i norra Afrika, många var kantstötta och drogberoende och det kändes hårt att avvisa dem från landet. Men nu fick någon annan ta över.

En vecka efter den tekniska undersökningen och obduktionen av Sigge Berglunds kropp kom rapporten från Forensiska centret i Linköping.

Rapporten var mycket försiktigt hållen. Troligen hade Berglund dött redan två veckor innan han massakrerades av gräsklipparen. Dödsorsaken var hjärtinfarkt. Som stöd för antagandet av tiden för när döden inträffat fanns undersökningen av den kriminaltekniska entomologen, som pekade på att en viss typ av fluglarver fanns på och vid kroppen. Man hade också funnit spår av alkohol i blodet samt kemikalier, en märklig blandning av medicin, levodopa och sömntabletter både i kroppen och i en termos som hittades under en parksoffa. Berglunds fingeravtryck fanns både på soffan och termosflaskan. Koncentrationen av medicinen/sömntabletterna var hög i det kvarvarande kaffet i termosen. En tom spritflaska, rysk vodka, hade också hittats i gräset ovanför bänken, men denna hade inte några fingeravtryck från Berglund. Men man hade funnit DNA från flaskhalsen.

Åklagaren hade redan lagt ut en slagning i polisens DNA-register till Lennart Torstensson. Resultatet var redan klart och det visade sig att DNA matchade en gammal ”A-lagare” med senast kända bostad i ett rivningshus i Arlöv. Han hade frihetsberövats ett par, tre gånger för småstölder och inbrott i kolonistugor den senaste tiden. Mannen hette Sven-Bertil Jonsson men gick under namnet Taube i de inte helt humorfria kretsarna som sysslade mest med småstölder och kabelbränning i Malmös utkanter.

Torstensson ville ha hjälp från spaningsroteln för att söka rätt på ”Taube” och så blev det.

Nils Carlzon hade tagit Ringlinjen till Pildammarna. Cykeln fick stanna hemma den här gången. Han ville få lite extra syre till hjärnan och kroppen och då brukade en promenad i god takt göra susen. Han klev av trean vid sjukhusområdet på Söder­värn och stod laglydigt kvar på trottoaren innan det blev grönt. Ett par ungdomar och en äldre dam retade upp en bilist genom att springa över innan det slagit om till grönt och drog på sig en brölande signal. En av ungdomarna sträckte upp ett långfinger och höjde förmodligen blodtrycket ytterligare på bilisten.

Nils passerade genom det utspridda sjukhus­området med byggnader lite här och var, och kunde till slut orientera sig fram till vattnet, växterna och fåglarna. Han tänkte gå rundan ett par varv. Det hade varit varmt på bussen och det kändes skönt att komma ut i det fria.

Det var fler som hade kommit på tanken att promenera eller springa. Efter ett tag kom han in i sin egen lunk. Tankarna fick fara fritt i skallen. Han kom att tänka på att Torstensson efter en mängd telefonsamtal och utfrågningar noterat att fyra personer hade umgåtts flitigt under hösten förra året. Kvartetten hade nu blivit en duo bestående av Lizzy Ohlsson och Gertrud Stork. Borta var nu Sigge Berglund (död) och Sven Hugo Velamson (försvunnen).

Frågorna verkade bli fler snarare än färre.

Hur kom det sig att Sigge Berglund haft på sig Sven Hugo Velamsons klocka?

Vem hade slängt in ett vildsvin i Velamsons stuga?

Levde Velamson?

Vad dog Sigge Berglund egentligen av?

Var det Sven-Bertil med smeknamnet Taube som tagit livet av Sigge Berglund, och varför i så fall?

Nils Carlzon var inte närmare bekant med Sigge Berglund. På sin höjd hade han någon gång stannat till vid staketet, när det inte bara räckte att säga hej. Någon hyfs fick man väl ha. Jo, just, han hade sett honom på föreningens boulebana också och Berglund verkade vara en av de hetsigaste där. Nils hade själv aldrig spelat boule. Däremot gillade han bowling.

Mobilen surrade till i jackfickan. Det var ett SMS från Torstensson som ville korrigera en sak gällande obduktionen och den tekniska undersökningen av Sigvard Berglunds kropp.

”Det fanns även alkohol i termosflaskan”.

Det hade saknats en sista sida i protokollet som skickades via fax och där stod det om alkoholen i termosen.

Snacka om tankeöverföring! Nils ringde tillbaka för att tala om att han just hade funderat över alkoholen som man hittat i det levrade blodet.

Men det tutade upptaget i Torstenssons telefon. Nils vandrade vidare och knappade ur telefonen. Han ville fortsätta sina tankebanor för sig själv. Tids nog skulle han få tag på Torstensson.

Kanske Sigge Berglund hade tänkt sig en kaffegök för sig själv på parksoffan längst uppe i slänten. Hade han fyllt på spriten själv och pulvriserat tabletterna? Blandningen med Levodopa och sömntabletter kanske inte var så lyckad, såvida man inte ville ta kål på den som skulle dricka det hela. Han drog sig till minnes att ha hört något om att Gertrud Storks numera avlidne man hade fått Parkinson, en sjukdom som det ännu inte fanns något botemedel mot, bara mediciner som möjligen kunde lindra en del besvär.

Nils hade respekt för de skånska gässen och andra större fåglar, speciellt när äggen kläckts och dunbollarna tittade ut. Gässen kunde gå till attack om man kom för nära. Efter att ha väjt undan för en ilsken hanne drog sig Nils tillbaka till en parkbänk som låg längre bort från Pildammen och de aggressiva fåglarna.

Nästa avsnitt: ”Du menar alltså att vi missade en hel källare?”