Vinodling – en hobby som har djupa rötter

LUND/PLANTAGELYCKAN.

Att odla vin ansågs länge som en omöjlighet i vårt klimat. Numera finns det ett antal svenska vingårdar som producerar riktigt bra viner, och parallellt med den utvecklingen har vinodlandet blivit en givande hobby för amatörodlare. Lyckligt Lottad har träffat en lundensisk vinodlare i koloniformat.

När vi kliver in hos Pelle Månsson på hans kolonilott på Plantagelyckan i Lund, gör solen ett av sina alltför sällsynta gästspel denna sommar. Det varma ljuset silas ner mellan lojt vajande vinblad och reflekteras i glansiga vindruvsklasar. Det känns som att plötsligt ha förflyttats till en soldränkt sydsluttning i Medelhavsområdet.

Pelle Månsson odlar vin här, mitt i centrala Lund. Många sorters vin; ett femtontal olika vinsorter konkurrerar om de snålt tilltagna solstrålarna. Och sol är precis vad som behövs, långt mera än regn.

– Ja, säger Pelle, blir det för mycket regn så bildas det massor av grunda rötter, och det är inte bra, för då kan en plötslig torka göra vinrankan väldigt utsatt. Vinstockar har minst tio meter djupa rötter för att alltid kunna hämta upp vatten från ständigt fuktiga jordlager. Det är därför de kan trivas så bra i ett torrt Medelhavsklimat med mycket lite regn, säger Pelle.

–Bäst är det med lucker jord, gärna med lite sand i, så Lundajorden är egentligen för fet och tung, åtminstone i de övre lagren. Men det är som sagt inte där plantorna hämtar sitt vatten.

Hur blev det då så här, med en lundensisk vinbonde på en kolonilott invid järnvägen?

– Ja, alltså, jag hade först en odlingslott här i Lund i tjugo års tid, berättar Pelle Månsson. Men sedan byggde man en Lidl-affär på området, och då var det slutodlat där. Sedan fick jag chansen att ta över den här kolonilotten för nio år sedan, och det var då jag började med vin. Jag hade läst i Sydsvenskan om hur man kunde föröka vinrankor med hjälp av sticklingar, och på den vägen är det.

I Pelle Månssons fall innebar vinintresset att en gräsmatta och en sandlåda fick stryka på foten då de första raderna med sticklingar grävdes ner i jorden. Sedan dess har den gamla lottutformningen befunnit sig på ständig reträtt, medan vinrankorna har varit på en lika ständig frammarsch, och numera utgör tomten en vingård i miniformat. Något egentligt vidare expansionsutrymme ser inte ut att finnas, men Pelle har en plan för det också.

– Jag är inne på att byta ligusterhäcken vid tomtgränsen mot en ny linje vinstockar, berättar han.

Hur är det då med avkastningen? Blir det något vin?

– Det blev sju liter vin i fjol, bekräftar Pelle. Men jag trampar inte runt i en tunna, utan jag använder en potatispress och en insats för pasta­avrinning, ler han. Än så länge har jag inte fått till riktigt bra vin, men det skall det bli ändring på!

Hur svårt är det då att odla vin i Lund? Och finns det sorter som är bättre lämpade än andra för svenska förhållanden?

– I princip kan vi odla vilka vinsorter som helst här, säger Pelle Månsson. Problemet är att druvorna ofta inte hinner få tillräckligt lång tillväxtsäsong, och därmed hinner de inte heller bli tillräckligt mogna. Men temperaturen är inget problem, man odlar bra vin i Alperna. Där blir det förstås kallt på vintern, men sommarsäsongen och solutbytet är tillräckliga för att ge bra viner. Och i Kanada finns det ett nytt stort vindistrikt i närheten av Niagarafallet. Där är somrarna också tillräckliga för att ge högklassiga viner, och när kvicksilvret sedan faller till minus tjugo på vintern ser man helt enkelt till att böja ner rankorna till marken och täcka över dem med isolerande jord.

– Men visst finns det sorter som är bättre lämpade än andra för svenska förhållanden, lägger Pelle till, och nämner speciellt den vita Solarisdruvan och den röda Rondodruvan. Båda finns representerade ute på Plantagelyckan, tillsammans med exempelvis Sirius, Seyval Blanc och röda Alsacedruvor.

Inte alla druvor lämpar sig för vintillverkning. I ett växthus på lotten växer sorten Vitis Labrusca, en amerikansk druva som vi får smaka på. Den kombinerar söt smak med vad Pelle kallar ”rävsmak”; i USA kallas sorten ”fox grapes”.

Rent arbetsmässigt behövs ingen större insats, avslöjar Pelle Månsson. Vattning behöver man bara tänka på när man planterar nya rankor, och därefter handlar det mest om att se till så att druvorna nås av solljuset. Två gånger om året beskärs plantorna, en gång vid nyår och en på sommaren. Då handlar det lite om ”kill your darlings” – på sommaren skärs hälften av druvklasarna bort för att de återstående druvorna skall få all näring och växa till fint, och vid nyårsbeskärningen måste man ta bort stora delar av rankorna.

– De ser ut som slaktade julgranar efteråt, medger Pelle, och lägger till att en del odlare väntar med beskärningen till ett par månader in på det nya året.

– Det är för att gardera sig mot frostskador, säger Pelle, och berättar hur det finns ett intrikat system av knoppar på plantorna med primär-, sekundär- och till och med tertiärknoppar, där det kan vara vist att inte skära alltför mycket innan vintern har tackat för sig.

Bortskurna delar av rankorna blir förstås till nya sticklingar, och det månssonska vinintresset har slagit rot hos ett antal medkolonister som fått vinplantor av Pelle.

När Pelle Månsson inte odlar vin och njuter av sin koloniträdgård (där det för övrigt också finns ett antal andra buskar som producerar godsaker, som till exempel krusvinbär, mullbär och björnbär), så arbetar han som översättare med huvudsaklig inriktning på filosofi, historia och militärhistoria. Han har fjorton års arbete på Filosofen i Lund bakom sig, och det var där översättningsarbetet tog sin början. Den militärhistoriska biten bottnar i ett genuint intresse hos Pelle för olika vapentyper; han är själv gammal förbundsmästare på automatkarbin, men har alltså numera bytt skotten mot sticklingar.