Filantropiskt initiativ växte till en kraftfull folkrörelse

54
Koloniområdet Zenith är ett av Malmös äldsta. Så här såg det ut när margarinfabriken Zenit skymtade i bakgrunden. Foto: Stadsarkivet

HISTORIA.

Koloniträdgårdsrörelsen startade som en motpol till det sena 1800-talets dåliga arbetsmiljö och dåliga tillgång till livsmedel.

I städer som Malmö levde arbetarbefolkningen mot slutet av 1800-talet många gånger under besvärliga förhållanden med trånga och ohälso-samma bostäder, dålig arbetsmiljö och otillräcklig livsmedelstillgång.

Stadens lockelser och den utbredda dryckenskapen ansågs också underminera moralen, och därigenom försvaga familjens sammanhållning.

Koloniträdgårdsrörelsens förespråkare menade att vistelsen i det gröna, familjens arbetsgemenskap och de nyttigheter som kolonisterna odlade, kunde vara en viktig motkraft till det förfall som annars hotade.

Så här skrev  trädgårdsmästaren Rudolf Abelin (som grundade Norrvikens Trädgårdar):

”Mor och barn hava gått ditut i förväg, och när ångvisslan ljuder eller klockan klämtar, skyndar far efter för att i skötet av sin familj tillbringa några lugna timmar i Guds fria natur med litet uppfriskande jordarbete och där intaga sin aftonmåltid. Han känner sig fri därute, han ser sina barn tumla om som ystra fålar i oskyldig glädje, och han gripes själv av ljusa drömmar om fröens och örternas spirkraft, om rik och välsmakande skörd.”

Koloniträdgårdarna utvecklades på olika sätt i olika delar av Europa. Så kallade ”Arbeitergärten” eller ”Familiengärten” omtalas redan på 1820- och 1830-talen i exempelvis Kiel och Leipzig, och byggde på enskilda filantropiska initiativ. En särskild form av kolonier tog sitt namn från Leipzigläkaren Daniel Gottlieb Schreber. Dessa ”Schrebergarten” utmärktes av att koloniområdet rymde både odlingsverksamhet och lekplatser, i syfte att stimulera barn och unga till fysiska aktiviteter utomhus.

En annan form av kolonier utvecklades i Frankrike vid slutet av 1800-talet och var utformad som en del av fattigvården. Genom privat välgörenhet utdelades mindre jordlotter till de fattigaste. Kolonisten fick några år på sig att utveckla odlingen innan man behövde betala en arrendeavgift. Modellen beskrevs vara framgångsrik och användes av såväl den offentliga fattigvården som privata och kyrkliga välgörenhetsorganisationer. Liknande modeller utvecklades vid samma tid även i Belgien och Tyskland.

Ursprunget till den organiseringsform för koloniträdgårdar som kommit att prägla den svenska kolonirörelsen står att finna i danska Aalborg. Jörgen Berthelsen, ordförande i den lokala arbetareföreningen, tog 1884 initiativet till en koloniträdgårdsförening. Tanken var att kolonisterna, genom att organisera sig i en förening, skulle ha samma skyldigheter och sträva mot gemensamma mål. Koloniföreningen hyrde gemensamt jorden och delade på kostnaderna för anläggande av vattenledningar, vägar och löpande utgifter för driften.

Så här fina var koloniträdgårdarna med sina små stugor vid Pildammsvägen. Foto: Stadsarkivet

När Pildammskolonin, Malmös första formellt organiserade koloniområde, anlades under våren 1895 var den belägen i utkanten av Malmö. Initiativtagare var Malmö Planteringsförening (som bytte namn till Malmö Förskönings- och planteringsförening, MFP, 1907), bildad 1881 med ett antal av stadens mest framstående borgare som medlemmar. Området kom att utvidgas i omgångar och omfattade i sin största utbredning 1909 omkring 250 lotter. Dessutom fanns gemensamma toaletter och två lekplatser, vilka i enlighet med ”Schrebergarten”-modellen var placerade i mitten av området.

Förutom de områden som drevs av MFP fanns också ett antal privata koloniområden, och på flera av dessa bildades föreningar på flera områden i början av 1910-talet. En drivkraft var att motarbeta ”jobberiet”, att jordägare eller arrendatorer tog ut oskäligt höga avgifter av de enskilda kolonisterna. Kolonisterna på ”Koängen”, ett koloniområde i Östra Förstaden, skrev 1912 till Drätselkammaren och klagade på markens arrendator. Man betalade 600 kronor till denne som dock endast erlade 300 kronor i arrendeavgift till staden. Nu menade man att arrendatorn inte gjorde sig förtjänt av något överskott, eftersom han inte gjorde något för området. Drätselkammaren beviljade kolonisterna att arrendera direkt av staden, och Malmö Arbetares Koloniförening bildades 1913.

1918 bildades lokala koloniföreningar också på MFPs koloniområden, och bland kolonisterna uttalades en önskan att ta över skötseln. Detta beviljades 1921, och kolonisterna fick överta inhägnader och byggnader gratis. Företrädare från sex koloniområden grundade 1919 Malmö koloniföreningars centralförening. De filantropiska initiativen inom koloniträdgårdsrörelsen hade fått ge vika för kolonisternas själv- organisering.