Författaren vill inte utkämpa en kamp i trädgården

Det gläder säkert många av hennes läsare. Bokserien som kom ut med sin första bok 2021 ”I hjärtat av Ådala” har blivit mycket populär och Åsa Liabäck har fått stor respons från läsekretsen. Hon berättar att många läsare har tagit kontakt och berättat om egna personliga erfarenheter från kolonilivet och förklarat att de känner igen sig själva och andra i karaktärerna i böckerna.

– Det har varit fantastiskt att få den här positiva feedbacken och personliga berättelser. Man läser så mycket om hat och hot på nätet, men på mina digitala författarsidor har jag i stort sett bara möts av glädje.

En av de mest populära karaktärerna är den pensionerade Ragnar som är en hjälpsam person och som har en riktigt välskött koloniträdgård. Men vid det här laget har han passerat en bra bit över 80 år och många läsare är oroliga över hans öde.

Den vanligaste frågan jag fått är om Ragnar ska dö i den sista boken, säger Åsa Liabäck men låter svaret blir hängande i luften.

Är Ragnar måntro en tidigare granne sedan tiden då Åsa Liabäck hade sin egen koloni på Ådala?

Hon skrattar och poängterar att alla karaktärerna är fiktiva personer. Eller nästan:

– Det finns nog lite fragment av mig i alla mina karaktärer.

När Anna, en annan av huvudkaraktären i inledningen av ”I hjärtat av Ådala”, hastigt blir med en kolonistuga så är det en händelse som Åsa Liabäck lånat från sitt eget liv.

Det här var 2011 och Åsa Liabäck var nybliven singel.

Livet hade inte alls blivit som jag tänkt mig och jag kände att jag satt fast i min lägenhet. Jag är uppvuxen i en villa i ett mindre samhälle och saknade naturen och möjlighet att gå ut i en trädgård.

Tillsammans med en kompis hade hon besökt Ådala koloniområde många gånger. Kompisens föräldrar hade en stuga där och Åsa Liabäck hade verkligen gillat det idylliska lilla koloniområdet som låg vackert vid Stångån. Dessutom var det inte så långt till centrum.

Hon började kolla på Blocket och plötsligt fanns den där: en liten stuga som låg ute till ett överkomligt pris.

Precis som för Anna gick affären snabbt och plötsligt stod Åsa Liabäck med nycklarna till en kolonistuga i handen.

– Så jag lånade ut mina känslor till Anna i glädjen över att ha en egen liten stuga och en plätt som bara var min. Jag tror att många kan känna igen sig i det här.

Det visade sig vara en lätt stuga och snäll tomt som mest bestod av gräsmatta som passade den nyblivna kolonisten perfekt. Intresset för odling hade hon med sig hon var liten.

– Jag tillbringade mycket tid tillsammans med min farmor i en stuga i skogen utanför Kisa. Det var lugnt och rofyllt och jag trivdes verkligen med att hjälpa farmor att sätta potatis och odla blommor.

Och nu hade hon alltså en alldeles egen kolonistuga och ett trädgårdsland som väntade på att någon skulle ta hand om det.

– Jag fick ju börja lite försiktigt och testade potatis, morötter och rödbetor. Efterhand utökade jag med pallkragar och testade bland annat att odla broccoli.

Här skrattar Åsa Liabäck till, för det där med att odla broccoli gick inte riktigt som hon tänkt sig.

– Jag gick där och vattnade och tittade på plantan som växte . En morgon hade det slagit ut en blomma. Jag hade missat att broccoli är en blomsterknopp och ska skördas innan den slår ut!

Åsa Liabäcks koloni blev precis den gröna oas och plats för återhämtning som hon önskat sig. Så gott som varje helg och någon kväll i veckan tillbringade hon i kolonin. Passionen för att odla fortsatte och både broccoli och andra grönsaker frodades.

– Jag trivdes verkligen där och med kolonilivet.

Så när hon för fem år sedan insåg att hon inte längre kunde ha kvar sin koloni, var det ett tungt beslut att bestämma sig för att sälja den. Då hade familjen utökats med två barn och de hade köpt ett hus med en stor trädgård vid Stångån, inte så långt från Ådala.

– Med två små barn och en ny stor trädgård fungerade det inte att sköta om en koloni också, konstaterar hon. Men det var ett tufft beslut att sälja.

Det var i samband med att Åsa Liabäck var föräldrarledig med sitt första barn som tankarna att börja skriva om kolonilivet i Ådala började ta fart.

– Jag har alltid varit en ordmänniska och har skrivit så länge jag kan minnas. I skolan blev det massor med skrivböcker fyllda med berättelser. När jag varit liten var faktiskt mitt drömyrke att bli författare.

Sonen Ruben visade sig vara en lugnt barn. Plötsligt blev det stunder över att börja skriva.

– Det blev som en lucka med lugn ett par månader och då började hela historien om Ådala rulla som en liten film i mina tankar, minns Åsa Liabäck.

– Först tänkte jag att det här kan ju bli en novell. Med tiden och i takt med att mina karaktärer började få eget liv insåg jag att det här kan ju faktiskt bli en roman.

Åsa Liabäck beskriver sitt skrivande som intuitivt och att karaktärerna efterhand skapat sina egna liv på kolonin.

– Man kan säga att jag skriver vad de berättar för mig. Det här gör att jag sällan drabbas av skrivkramp. Men självklart är skrivandet en berg- och dalbana som för alla författare.

Åsa Liabäck berättar inte utan stolthet att hon har fått en egen nyckel till grinden så att hon kan komma in när hon behöver göra research.

I böckerna har hon skapat en egen gata, som alltså inte finns i verkligheten, där alla hennes karaktärer bor och har sina stugor. Men övrigt är beskrivningen av Ådala koloniområde autentisk.

Med tiden har det blivit inte bara en roman utan en serie med fyra böcker om livet i Ådala. Åsa Liabäck fick kontakt med förlaget Printz Publishing och tillsammans bestämde man att det skulle bli en kvartett; en serie på fyra böcker. Det blev en tät utgivning med en bok 2021 och två böcker under 2022.

– Ja, en del går till gymmet eller spelar golf, jag satt och skrev på mina manus så fort jag fick en ledig stund. Den bästa present jag kunde få var att få bo ensam på hotell, beställa upp mat på rummet och bara ägna mig åt att skriva.

– Jag fick också tjänstledigt från jobbet en dag i veckan för att kunna skriva.

Åsa Liabäck arbetar som familjeterapeut och hanterar relationer varje dag på jobbet. Att bo tätt tillsammans i ett koloniområde kan verkligen sätta relationerna till sina grannar på sin spets.

Vilka är dina bästa råd för hur man håller sams på kolonin?

Åsa Liabäck menar att man ska vara försiktig med att döma folk och istället vara snäll i sin analys av sina grannar.

– Man ska komma ihåg att man aldrig vet vad andra går igenom. Verkar en granne sur och knappt säger hej, så kan det bero på så många olika anledning som man inte vet något om. Allmänt är det bättre att oftare fria än fälla.

Hur ska man göra om man har en granne som gärna vill prata och bjuda på kaffe stup i kvarten, men själv vill man mest ligga i fred och läsa en bok eller påta i landet?

– Det gäller som i alla relationer att man måste vara tydlig med sina behov. Till den påflugna grannen kan det vara så enkelt som att man säger ”Oj, vad jag är trött idag, du får ursäkta men jag behöver verkligen gå och vila”. Min erfarenhet är att det brukar respekteras om man bara är tydlig.

När det gäller olika meningar om graden på trädgårdsskötsel så kan man tänka på att alla gör så gott de kan, fortsätter Åsa Liabäck.

– Vill man ha lite överkurs, kan man försöka gå en granne till mötes som man upplever som manisk i sina försök att bekämpa till exempel maskrosor. Även om jag gillar att det lyser gula solar på min tomt, så kan jag försöka hålla efter maskrosorna på den bit som gränsar till grannen.

Att läsa och hålla sig till koloniområdets regler är ett annat bra tips.

Perfekt kantklippta rabatter är inte Åsa Liabäcks trädgårdsfilosofi.

– Jag brukar beskriva mig som en avslappnad trädgårdsnörd. Min trädgård får gärna vara lite rufsig. Jag vill kunna leva och njuta med en lagom arbetsinsats. Vill man uppnå det perfekta i en trädgård kan det bli ett väldigt kämpande och jag vill inte kämpa. För mig ska trädgårdsarbete vara återhämtning. Något meditativ och som ger glädje. Vid en första anblick kan min trädgård se fantastisk ut, men kollar man noga så är den lite spretigt.

Så här i mitten av mars är hon – som alla trädgårdsnördar – igång med olika förodlingar. Till sommaren blir det bland annat olika kålsorter som grönkål och broccoli. Kålfjärilarna bjuder hon på första skörden – ”de ska ju också leva” – och sedan täcker hon över plantorna.

– Vi har villaträdgårdshöns, som sprätter runt och hjälper oss med en del av skadeinsekterna också. De där hönsen tillför verkligen något alldeles extra till stämningen i trädgården.

Hon odlar massor med blommor som hon plockar in och sätter i vaser.

– Det är en sådan fröjd att gå ut i sin trädgård på kvällarna och plocka in nya blommor.

Till sist tillbaka till frågan som blev hängande i luften; hur går det för karaktären Ragnar? Kommer han att överleva den fjärde boken?

Åsa Liabäck skrattar och svarar diplomatiskt.

– Det får man vänta till augusti och se.