Kolonisäsongen går mot sitt slut, och den ena stugan efter den andra bommas igen inför vinterhalvåret. Nu tar en nervös väntan vid – ska man få ha sin stuga i fred, eller kommer den att få oönskat besök, kanske vandaliseras eller få tjänstgöra som tillfälligt härbärge åt uteliggare?
– Det värsta tyckte jag var att han var så ung, säger Malin Andersson. Född nittiosju var han. Det är ungefär som min egen dotter.
Vi sitter i solen utanför Malins stuga på Haga i Lund och dricker flädersaft. Allt andas idyll och humlesurr, men Malins historia beskriver en annan sida av kolonistlivet.
– Det var i februari 2014 det hände, säger hon. En granne här på Haga hade gått en sväng för att titta till sin lott, och då såg han att det fanns fotspår i snön på min tomt. Och i stugan var ett fönster krossat.
– När jag kom ut hit upptäckte jag att det handlade om två krossade fönster, ett i förrådsdelen och ett i själva stugan. Han började väl i förrådsdelen, och upptäckte att den bara tog honom till en låst dörr. Så därför valde han att krossa en ruta till, säger Malin.
Fönsterkrossning verkar inte ha varit den unga tjuvens paradgren – han lyckades skära sig illa, och förvandlade insidan av stugan till ett smärre blodbad. Det fanns blod på väggar och skåp, och säng och sängkläder var genomdränkta. Golvet och andra ytor var översållade av glassplitter.
– Vi fick ta hit ett saneringsföretag, berättar Malin Andersson. Det tog två man en halv dag att få rent här inne. Tapeterna fick rivas ner och sanerarna tog dem med sig, tillsammans med säng, madrass och det hela. Men kliniskt rent blev det.
Malin är mycket nöjd med hur försäkringsbolaget agerade.
– En timma efter vi ringt dem var en man här och satte i provisoriska fönsterluckor. Dagen efter ringde man sedan och bestämde tid med mig för att byta fönster.
Malin erbjöds möjligheten att själv städa stugan, mot betalning.
– Men usch nej, det ville jag ju inte göra. Det fick försäkringsbolaget ta hand om.
Bytet blev blygsamt. Efter att ha gått igenom stugan saknade Malin bara ett par slitna skor och en jacka. Vid rättegången gav tjuven själv en annan bild, och hävdade att han bara hade tagit en kniv. Den kniv som han beskrev kände dock Malin inte igen.
Att tjuven kunde identifieras och tas om hand var ingen tillfällighet, då han hade lämnat sitt visitkort i form av allt blodet. När han väl infångades, kunde han också knytas till ett antal andra inbrott, och han dömdes att ersätta de drabbade med ett sexsiffrigt belopp.
Malin Anderssons krav på honom var dock blygsamt.
– Jag ville att han skulle betala min självrisk, 1 500 kronor. De pengarna har jag däremot inte sett ännu, trots att killens föräldrar tog på sig skuldbördan. Såvitt jag vet ligger det hela hos kronofogden nu.
Även polisens insats är Malin Andersson nöjd med.
– Ja, de var på plats fort och säkrade spår. Och de tog ju också killen.
Men trots försäkringsbolagets och polisens raska ingripande och goda hjälp, så har upplevelsen varit jobbig för Malin. Och den har fått följder för både henne och andra.
– De två stugorna bredvid min fick också påhälsning den gången, berättar Malin. Och ingen av de kolonisterna har sina lotter kvar. En av dem anmälde inbrottet, men saknade visst försäkring. Den andre anmälde inte ens.
Andra följder av inbrottet har varit att Malin Andersson tillsammans med en väninna spenderade några nätter med att bevaka koloniområdet, omedelbart efter inbrottet. Och numera gör hon flitigare besök på Haga under vinterhalvåret.
Några värdefulla saker förvarar hon aldrig i sin stuga.
– Nej, det vågar jag inte, säger Malin. Och då har det ändå varit mycket lugnt här det senaste året. De riktigt stora problemen hade vi 2013–2014. Det var så illa att vi diskuterade att ta in ett vaktbolag, och jag var en av dem som röstade för att göra det. Och det var ändå innan jag själv fick inbrott.
– Men majoriteten röstade emot att ha ett vaktbolag. De tyckte att det blev för dyrt. Och det var ganska mycket pengar det handlade om, det var det. Men att få inbrott kostar också en hel del, och på mer än ett sätt.
Det ligger åtskilligt i vad Malin Andersson säger. Utöver det magra byte en kolonistuga normalt erbjuder, brukar en hel del trygghet och tid också försvinna för den drabbade.
För att undvika att det händer Malin igen, har hon och hennes man investerat i fönsterluckor som skruvas på plats när stugan stängs ner för säsongen. Luckorna utgör ingen garanti för att slippa påhälsning, men de innebär ändå ett rejält hinder för tjuvarna.
– Ska de in här i vinter så får de åtminstone jobba, säger Malin Andersson med en beslutsam min.