RESUMÉ: På koloniområdet Magnolian sörjer Gertrud Stork och Lizzy Ohlsson den försvunne Sven-Hugo Velamson och den döde Sigge Berglund. Den senare påträffades död med en kraftig dos av alkohol, sömnmedel och medicin mot Parkinsons sjukdom i blodet. Änkan Gertrud Storks förre man hade lidit av just den sjukdomen, och när han dog hade Gertrud påbörjat ett gladare och bekymmerslösare liv. Det livet hade bland annat innefattat att hon tagit Sven Hugo Velamsons klocka och givit till Sigge Berglund.
Det visar sig att Velamson inte har något behov av klockan själv. Hans kropp hittas i ett väl dolt källarutrymme, utgrävt under hans kolonistuga. Även den saknade småtjuven Sven-Bertil ”Taube” Jonsson återfinns av polisen.
Två personer har dött, är det bara olyckliga omständigheter, eller är de offer för en mördare? Här kommer svaren i sista delen av årets följetong.
Teknikerna och Torstenssons chef på länskriminalen blev sura på Torstensson för att han inte hade kallat på den tekniska personalen. Risken fanns att de hade förstört en del spår i kolonistugan. Men det var lätt för Lennart Torstensson att argumentera. Teknikerna hade ju själva haft tillgång till stugan och inte hittat något annat än ett dött vildsvin.
Själv hade han haft tillgång till en polishund, specialiserad på att söka och hitta människolik men inte sett att hunden Roy skulle ha dragit iväg mot trappan, utan hela dess intresse gällde den uppsprättade och döda grisen.
Kriminalteknikerna samt rättsläkaren från Lund var på plats dagen därpå. Teknikerna kunde bara berömma de två som upptäckte källaren. Den var mycket skickligt gjord. Men så fuskade heller aldrig Sven Hugo Velamson med något praktiskt.
Kriminalteknikerna fick fram fingeravtryck på två glas som stod på bardisken och hällde över någon sorts kvarvarande alkohol i en plastburk för vidare undersökning på laboratoriet. Nils sniffade i ett av glasen men var noga med att inte sätta något fingeravtryck på glas eller flaska. Troligen var det whisky det handlade om. En 70 cl flaska skotsk singelmalt stod på bardisken med korken avskruvad. Ett tredje fingeravtryck fanns också.
Kroppen låg på rygg strax bortom det sista trappsteget. Vid huvudet låg en större levrad blodpöl som kommit från en skada i bakhuvudet. Det kunde rättsläkaren konstatera på plats ett par timmar efter att kriminalteknikerna gått fram med sina instrument. Rättsläkaren beställde transport av liket för vidare obducering.
Teknikernas rapport visade att Velamsons skor fått en skada vid det troliga fallet från övervåningen. Skadan skulle ha uppstått när Velamsons högra sko slagit i det tredje trappsteget av fyra. En ytterst liten läderbit hade skrapats av från hälen på skon och fastnat på trappsteget, med följden att skon åkt av.
Förhöret med den återfunne Sven-Bertil Jonsson hade börjat med att polisinspektören Jörgen Bodén gått igenom var Jonsson befann sig den sensommardag som en gräsklippningsmaskin kört över Sigvard Berglund. En flaska vodka med Jonssons fingeravtryck och DNA talade för att han funnits på plats före eller efter olyckan med klipparen. Jonssons lite kaxiga uppträdande förändrades till det mera försiktiga när Bodén borrade in sina isblå ögon i mannen på andra sidan bordet och upplyste om att man även hittat fingeravtryck rörande herr Jonsson.
”Vad säger Taube om det”?
Jonsson ryckte till. Den här lätt korpulente och lite sävliga polisen fick man se upp för. Han kände till och med till hans smeknamn bland polarna.
”Jag har inte gjort honom något. Varför skulle jag göra det? Men vi satt och delade en vodka där uppe i backen.”
Nu började det forsa ord och långa meningar ur Jonsson och det förvånade även åklagaren Lisa Hanson som hade smugit sig in för att höra vad Bodén kunde få till. Hon hade hört att han var en skicklig förhörare som kände klientelet väl.
Sigge Berglund hade varit en trevlig bekantskap, tyckte ”Taube”. Sigge hade också levt en del utanför lagens råmärken, hade han berättat för Jonsson.
”Men en sak var märklig. Han bjöd på en kask som han hade med sig i en termos. Men jag tyckte det luktade finkel eller någon annan ohyra och smuttade bara. Sigge satte i sig en hel del och snart började munnen gå på honom. Han berättade om att han hade två kvinns på gång men att det blivit lite väl mycket, speciellt jobbigt hade det blivit med en Gertrud. Hennes karl hade kastat in handduken för ett tag sedan och nu ville hon leva livet, hade hon sagt till Sigge.”
Problemet var att hon blev svartsjuk på honom bara för att han var van vid att ha flera kvinnor på gång samtidigt. Blev man trött på den ena var det ju bara att gå till den andra.
”Pippa ville ju båda”, menade han och det andra kvinnset var ännu hetare. Lizzy hette hon visst. Då drog Sigge till Bulltofta. Här långt uppe i grässlänten var det lugnt menade han, trots att trafiken kunde höras tydligt från Inre Ringvägen. Men han gillade inte att parkbänken lutade så att han höll på att ramla ur hela tiden. Han blev rejält dragen och började svamla om figurer han såg runt omkring sig. Då drog jag. Det är dagsens sanning allt jag sagt. Nu vill jag sova.”
Lisa Hansson såg nöjd ut, blinkade uppskattande till Jörgen Bodén och gick ut i korridoren. Bodén lovade att hjälpa Jonsson till ett tillfälligt boende, och Jonsson var tydligen nöjd med det.
Någon förundersökning kring Jonssons kabelbränning hade inte startats. Det kanske fick ses som en kvittning efter att Jonsson troligen lämnat värdefulla uppgifter om sitt umgänge med en då levande Sigge Berglund.
Det var inte vanligt att polisbilar patrullerade genom koloniträdgårdarnas lugn, men det uppdrag som de uniformerade poliserna hade fått redan på morgonen blev inte den avslappnande färd som de trodde.
Båda personerna som skulle gripas och tas in till förhör hos länskriminalen blev en till stora delar en våldsam historia av sällan skådat slag på området, som bäddades in med stora kastanjeträd.
Först hämtades Karin Quisth, som motvilligt gick bredvid en kvinnlig polisassistent på väg till bilen. Betydligt värre blev det vid nästa hämtning. Gertrud Stork skyndade sig att låsa dörren till stugan när polisen knackade på.
Till slut fick man beställa hjälp av ytterligare en patrull. Låset gav med sig på en gång och en mycket upprörd fru Stork försökte slita sig ur polisernas grepp och ropa på hjälp. Poliserna lyckades behålla sansen, tränade vid MFF-matcher med bengaliska eldar och knallskott, och förde den vilt skrikande kvinnan till bilen. Men på väg dit passerade man Karin Quisth. Ett vilt slagsmål utbröt mellan de två kvinnorna. Likt kattor klöste de varandra tills att man skiljde dem åt och placerade dem i baksätet på de två polisbilarna.
Förhören med Karin Quisth genomfördes senare under dagen. I förhören medverkade åklagaren Lisa Hansson, Jörgen Bodén och Lennart Torstensson som ledde förhören. Thorstensson undrade varför de två kvinnorna varit så arga på varandra.
Karin Quisth förklarade sig med att hon bara hade försvarat sig från Gertrud Storks attack mot henne. Senare, efter att Quisth tackat ja till en kopp kaffe, blev stämningen lite mindre tryckt i förhörsrummet och hon berättade om att de båda hade varit goda vänner i flera år. Men Karin Quisth hade umgåtts mindre och mindre med Gertrud efter att denna blivit änka och börjat sällskapa med Sven Hugo Velamson.
Torstensson undrade om Gertrud hade känt agg mot Sven Hugo Velamson. Karin Quisth svarade då efter lite tvekan att hon tyckte att Gertrud hade behandlat Sven Hugo illa och varit otrogen mot honom. Hon nämnde också att hon misstänkte att Gertrud hade haft flera förhållanden sedan hennes man dog för ett par år sedan. Bland annat hade hon haft några ”affärer” med kolonigrannen Sigvard Berglund, som så tragiskt dött efter att en gräsklippningsmaskin gått över honom. Torstensson rättade henne med att förklara att polisen misstänkte att mannen mördats.
När Torstensson avslöjade att Sven Hugo Velamson hittats död i sin källare, bröt Karin Quisth ihop och förhöret fick avslutas.
Inte förrän dagen därpå hölls förhör med den andra kvinnan, Gertrud Stork. Hon var vid det här laget helt lugn och sa att hon först nu förstått vad hennes intensiva känslor för Sigvard Berglund fört med sig.
”Han bjöd in till kärlek, men också till ett liv i svek. Han var en usling och jag kan lika gärna avslöja att jag försökte mörda honom. Hans drickande och ständiga otrohetsaffärer gav mig styrka att ge igen”.
När Gertrud fick höra att man upptäckt en död man i koloniområdet, sa hon direkt att det inte var hon som hade gjort det. ”Jag råkade bara knuffa till Sven Hugo när han stod där i trappan och skröt över sin fina bar”.
”Han hade ju också kunnat skryta över alla sina nya flickor på ålderns höst, liderliga Lizzy och veliga Karin.”
”Men jag får väl återvända till mitt fängelse, ett riktigt fängelse.”
Det kunde inte bevisas att det var kombinationen med medicin och sömntabletter som gjorde att Sigvard Berglund dog i hjärtinfarkt. Det kunde heller inte bevisas att Gertrud Stork med vilje knuffade sin granne och tidigare älskare nerför trappan i Sven Hugo Velamsons kolonistuga. Den som var där och hade kunnat vittna, Sigge Berglund, var ju död.
Vem som lagt in det illaluktande vildsvinet förblev också en gåta, rent juridiskt, men både Lennart Torstensson och Nils Carlzon ansåg att mycket talade för att den nu döde Sigvard Berglund låg bakom. Han hade orken att släpa på grisen och viljan att svina ner i det fina huset. Dessutom blev ju Sven Hugo en konkurrent på dansbanan. Och slutligen hittades Velamsons stugnyckel i en jacka hemma hos Sigge Berglund.