Stadsodling blir allt mer populärt, inte bara i Sverige. Lyckligt Lottad lämnade Skåne och besökte några stadsodlingar runt om i världen.
En av dom ligger mitt i stadsdelen Hell’s Kitchen i New York.
Vi har också gjort nedslag i Lissabon och tyska Freiburg.
NEW YORK
På ett tak till en kyrka omringad av skyskrapor odlas grönsaker och örter i stora blå fat.
En härlig doft av grönt sprider sig bland skyskraporna och den annars så bullriga New York-trafiken märks knappt av här uppe.
Här är det lugnt och några volontärer som jobbar med trädgårdsprojektet ”Hells Kitchen Farm Project” går runt och plockar i de olika salladerna.
– Allt som odlas här uppe går att äta, berättar en av dom. Hon heter Betty Mackintosh och kommer hit mer eller mindre dagligen och hjälper till.
Varje lördag skänker projektet grönsakerna till bättre behövande, uppemot åttahundra personer per månad.
Projektet är inne på sin femte säsong och Betty Mackintosh vill se fler liknande projekt i framtiden. I Brooklyn och Queens finns det några ytterligare, men på Manhattan är Hell’s Kitchen det enda.
– Det vore bra om det fanns många fler, men jag tror det kommer , säger hon.
Många restauranger har också hängt på och odlar egna grödor på sina tak, allt för att på menyn kunna erbjuda närproducerat.
I de blå lådorna på taket i Hell’s Kitchen odlas sallader i olika former, bönor, ärtor, tomater, morötter, pumpor och gurkor. Just de varor som generellt är ganska dyra i affären och som många fattiga New Yorkbor annars bortprioriterar.
– Det är roligt med blommor också, men just detta är ju till något viktigare, säger Betty. Vi kan inte ta upp värdefullt odlingsutrymme till blommor.
Runt odlingslådorna på taket skrattas det. Volontärerna älskar att jobba här.
Det är något visst med takåsen och lugnet. Att bara få utbyta odlingskunskaper och göra något tillsammans är bra.
– Jag kommer hit för att jag älskar att odla, att träffa likasinnade och att få chansen att göra något bra för samhället, säger Betty Mackintosh.
Text: Lars Dareberg
Staden möter gerillaodling med mer mark
LISSABON.
Man kan åka till Lissabon för att åka de hundraåriga spårvagnarna. Och man kan åka till Lissabon för att titta på stadsodling som staden satsar stort på.
Tar man klassiska spårvagnslinjen 28 E från centrum till stadsdelen Graca, så kan man göra både och.
Fem minuter från ändhållplatsen i den gamla, branta stadsdelen Graca ligger en av stadens minsta stadsodlingar Horta do Monte i en backe med magnifik utsikt över sluttningarna och Atlanten i fonden.
Dagen är varm, det är över 30 grader i skuggan och vinden fläktar skönt genom de öppna fönstren när spårvagnen knirkar sig uppåt i backarna. Lissabon är som ett litet San Fransisco. Vi är troligtvis de enda turisterna som är på jakt efter odlingslotter.
Och där ligger de! Prunkande och väl omskötta, om än med lite andra växter i den rödaktiga, snustorra jorden än vad vi är vana att se. Närmast växer bananplantor, tomater och ett par kraftiga jordärtsskockor. Här odlas potatis, jordgubbar, rödbetor, lök, morötter, persilja, olika kålsorter och purjolök. Plus rosor, hortensior och vallmo.
Inte så stor skillnad mot en svensk odlingslott, alltså. Möjligen skall det vara att det går att odla året runt i det här klimatet. Odlingarna är anlagda på terasser i en brant backe och man kan lätt vila på hackan en stund och bara njuta av utsikten.
Odlingslotterna, som uppskattningsvis är runt 80–100 kvadratmeter, initierades 2008 och drivs som ett kollektiv. I likhet med många andra städer så har Lissabon börjat satsa stort på stadsodlingar de senaste åren. Dels som ett resultat av det tuffa ekonomiska läget, men kanske lika mycket tack vare det ökade intresset för ekologisk odling. Gerillaodling, alltså att man ”ockuperar” en oanvänd markbit i stadens utkanter, har länge varit flitigt förekommande. Kommunala odlingsområden där man hyr sin odlingslott är ett sätt att komma tillrätta med det här problemet.
Lite kul är det att veta att smeknamnet på Lissabonbor är ”alfacinhas”, vilket är portugisiska för sallad. Innan den moderna staden började expandera, var den kringgärdad av odlingar. Här finns med andra ord en lång odlingstradition att leva upp till.
Text: Lena Forsfält
Naturen nära på koloni i bergen
FREIBURG.
Vi sitter och tittar ut över staden nere i dalen. Ett par minuters vandring ned till cykeln och sedan tio minuters trampande så är man i centrum av Freiburg. En stad av Malmös storlek men med Lunds karaktär. Studenter var man än ser.
Här på bergssluttningen i Schwarzwald sitter Bero Meyer och njuter.
Det var ett tag sedan han var här. Han har i långa perioder lånat och tagit hand om lotten även om det är en kompis som står på kontraktet.
Bero Meyer är trädgårdsmästare, men han har inte lotten för att odla. Visst, här är en frodig vegetation, men det är naturen som sköter det mesta.
Det här är en plats för kontemplation, att bara vara.
Visst finns det ordning och reda och raka rader bland morötterna på tyska kolonier också, men alla kolonier är inte lika.
Text: Stefan Skogmark
Från avgasöken till grön oas
DETROIT.
I stället för resignation inför en sammanfallande tillvaro har det i Detroit vuxit fram en vilja att ställa om till en grön tillvaro. Idag har strävandena omvandlats från enskilda människors gerillaodlingar till en alltmera organiserad kamp för att omvandla staden till ett grönt riktmärke för resten av världen.
I sin bok ”Omställningens tid” skriver statsvetaren och miljöforskaren Björn Forsberg att den stad i västvärlden som har flest stadsodlingar är Detroit i USA. Staden har alltid räknats som den amerikanska bilindustrins hjärta. Men bilindustrins kris har gjort massor av Detroitbor arbetslösa, och stora delar av Detroit har förvandlats till något av en spökstad.
Massor av människor har lämnat staden, och det har fått till följd att mer än en fjärdedel av Detroits yta består av övergivna ödetomter. Utan kundunderlag har många matvaruaffärer bommat igen sin verksamhet. Stora områden är idag vad som kallas en matöken, där chips och läsk fått ersätta färsk frukt och grönsaker. För att bryta utvecklingen har man börjat ta tillvara de övergivna tomterna för stadsodling.
Utvecklingen har fått politiska följder. Stadsodlarna i Detroit exploaterar mark avsedd för bostads– och affärsverksamhet, och i strikt bemärkelse är det en olaglig verksamhet. Men det är också en verksamhet som förser folk med hälsosam kost. På köpet får man ett antal goda följdverkningar: bättre underhåll av bostäderna, en markant minskad kriminalitet och så vidare. Ändå tvekar de styrande inför utvecklingen, då den kan öppna upp för till exempel en ökad djurhållning med inbyggda hälsorisker.
Graden av organisering är låg bland Detroits stadsodlare. Men det finns undantag. Ett sådant är organisationen Earthworks, som redan 2004 byggde ett enormt växthus i staden för att odla grönsaker. Runt hundratusen plantor distribueras varje säsong gratis till stadsodlarna under mottot ”hjälp till självhjälp”. År 2008 började Earthworks att donera produkter från sina odlingar till ett lokalt soppkök. Numera går omkring 80 procent av organisationens skördar till gratis måltider.
Ett annat projekt drivs av miljonären John Hantz, som köper upp områden i Detroit för odling av inte bara ätbara grödor utan också av träd och buskar, avsedda att på sikt förvandla spökstaden till en grön oas. Arbetskraften anställer han lokalt. ”Vi kan”, säger John Hantz, ”bygga en ny, grön ekonomi i Detroit och utgöra ett föredöme för resten av världen.”
Om Hantz får rätt kommer Detroit att fullborda en av västvärldens märkligaste metamorfoser – från en roll som bilarnas och avgasernas hemvist på jorden till en grön oas.