I de norra delarna av Lund håller en skogsträdgård på att växa fram. Ett antal entusiaster har lagt ner ett stort arbete på att omvandla en del av en ogästvänlig skog till en grön träffpunkt för lundensarna.
Det är tre ynka grader varmt. Via en bro gjord av björkplankor korsar jag reningsdammarna för lakvatten uppe på St Hans backar i norra Lund. Här någonstans finns Slipare-backens skogsträdgård, ett projekt under uppbyggnad som odlingssamordnaren på Lunds kommuns Tekniska kontor, Janine Österman, tipsat om.
Här ligger också kommunens komposteringsanläggning. Halmbalar och rishögar samsas med ett antal små berg av komposteringsjord om utrymmet. Det käns lite osäkert; är det här verkligen rätt ställe? Men så hörs röster inifrån ett skogsparti och en flisbelagd gång mellan björkslanor syns leda in mellan träden. Det dröjer inte länge förrän en glatt skällande labrador kommer rusande för att hälsa. I släptåg har hon Karin Hertting och Eva Kellgren, två av entusiasterna bakom Sliparebacken-projektet. En bit in mellan träden glesnar skogen, och man kan plötsligt skönja vad som i framtiden är avsett att bli en grön mötesplats för Lundaborna.
Sliparebackens skogsträdgård är inget odlingsområde i traditionell mening. Här handlar det inte om sallad i snörrätta rader och jordgubbsland, utan i stället om att omvandla otillgänglig skogsmark till en rekreationsyta för alla, med möjlighet att plocka med sig en eller annan ätlig godbit hem.
Men hur började det? Och hur är det tänkt att sluta?
– Det drog igång när vi gick en stadsodlingskurs tillsammans uppe på Brunnshög, i skiftet mellan 2013 och 2014. Efter det ville vi få tillgång till en yta vi kunde förvandla till en skogsträdgård, berättar Karin. Så vi ansökte om bidrag från regionen. Och på sommaren 2014 beviljades vi etthundratusen kronor från Miljövårdsfonden.
Foto: Lars Dareberg
– Sedan kontaktade vi kommunen, och frågade om de hade något utrymme som de kunde tänka sig att få omvandlat från snårskog till rekreationsområde, fyller Eva i. På våren 2015 erbjöds vi sedan det här området.
Området saknade inte problem. St Hans backar var tidigare Lunds kommunala soptipp. Även om man strukturerat om markerna till rekreationsområde, så var det en given sak att kolla upp jordvärdena innan man tog ett beslut. De prover som gjordes gav ett positivt besked, och på sensommaren 2015 drog arbetet med skogsträdgården igång.
Ett knappt tiotal entusiaster har utgjort kärntruppen under resans gång, men man välkomnar fler intressenter, och avser att bilda en förening inom en snar framtid.
– Ja, vi vill ju gärna bli många som deltar i projektet, säger Karin Hertting. Vi håller studiecirklar och workshops.
Den första kampen har redan vunnits – den mot vildpalsternackorna.
– När vi först kom hit stod palsternackssnåren mer än meterhöga, berättar Eva Kellgren.
– Jo, och efter hand började jag upptäcka att jag fick utslag och blåsor överallt, fyller Karin Hertting i. Så vi fick påbörja vårt arbete med att röja undan palsternackorna, och sedan har vi täckt marken där de vuxit så att de inte ska komma tillbaka. Först när det var gjort kunde vi börja strukturera området.
Många av de växter som planterats här, eller som väntar på att få komma i jorden, har man endera fått eller hittat, vilket har inneburit att man kunnat hålla ner kostnaderna. Däremot har man lagt ut en del pengar på fruktträd, men man har varit noga med att få bra priser på dem, och man har köpt de sorter som varit billiga.
– Till exempel köpte vi det här Rödluvan-äppelträdet, berättar Karin, och pekar på ett ännu så länge kalt träd i utkanten av skogsträdgårdsområdet. Det visade sig att det var en sort som trivs bäst i norr, då den riskerar att dra på sig skorv, så det var kanske inte vårt bästa köp, lägger hon till. Å andra sidan så står trädet på vår allra nordligaste lilla jordplätt, så vi har gjort vad vi kunnat!
Vi tittar till andra fruktträd. Runt samtliga stammar ligger det grankvistar, men inte för att hålla rötterna varma.
– Nej, det är för att hålla gnagare borta, säger Eva. De gillar inte när det sticker till i nosen.
Eva plockar bort en del av granriset under vår inspektionsrunda, för att se hur det ser ut runt stammarna. Men på ett ställe lägger hon varsamt tillbaka riset.
– Det fanns spindlar därunder.
Spindlar, lägger hon till, trivs i goda, varierade biotoper, och därför ska man vara rädd om dem.
Man kommer att ha en plantskola på området, där växter drivs fram för att efter hand planteras ut. En hel del växter kommer annars från en projektplantering man gjorde på Brunnshögsodlingen under den period då man gick stadsodlingskursen.
– Då gjorde vi en stor, cirkelformad rabatt med sextioåtta sorters perenner, varav alla utom två är ätliga.
Den rabatten kan nu mjölkas på sticklingar och delade plantor.
Träden och växterna är generellt planterade högt, då jordmånen är tung och lerig. Man fyller på med ny jord och planterar så högt att rötterna inte behöver ruttna bort i den fuktiga myllan undertill.
När det gäller vad gruppen får lov att plantera så har man mer eller mindre fria händer, så länge man avstår från invasiva växter. Man har en pågående kommunikation med kommunens odlingssamordnare som har sista ordet när det gäller vad som får göras på Sliparebacken. Efter hand ska kommunen förses med en färdig planritning över skogsträdgårdens utformning. I sammanhanget ska dessutom ett skötselavtal tecknas.
Det kommer att handla om mer än fruktträd och perenner när skogsträdgården står klar. I gruppen finns en svampentusiast som har ympat ett antal trädstockar med svampmycel, och tanken är att det ska finnas svamp att plocka för de förbipasserande i framtiden. Till detta kommer att det också har ansökts om att få odla bin på området, och en skyddad, läig plats har utsetts för verksamheten, på ett rejält avstånd från den stig som leder genom Sliparebackens skogsträdgård. Den stigen är än så länge ganska vattensjuk och ojämn, men ska framöver jämnas ut med hjälp av halm, varefter den ska få flis som gångyta.
Förhoppningen är att många lundensare ska uppskatta den skogsträdgård som man håller på att skapa häruppe i Lunds norra delar. Man har redan räknat in den förste besökaren.
– Ja, medan vi höll på att arbeta som bäst här, och grävde och stod i, så kom det i somras en pappa med sin dotter och packade upp en medhavd matsäck och slog sig ner.
Kommer de tillbaka till sensommaren och hösten så kan de ta med sig lite av de håvor skogsträdgården kommer att erbjuda, tillsammans med glädjen över att någon har omvandlat ett stycke palsternacksinfekterad snårskog till en grön lunga.
FAKTA
Vild palsternacka
Vild palsternacka är en rotfrukt som förekommer i varianter i Sverige. Den vilda palsternackan är tvåårig med kraftiga blad och högt uppskjutande blomställningar med en gulaktig färg. Palsternackan blommar under sensommaren.
Den ätbara roten har formen av en morot, men blir större och är vit till färgen.
Växtsaften innehåller furokumarin och är fototoxisk. När saften kommer i kontakt med hud och utsätts för solljus kan stora, svårläkta sår och blåsor bli följden.
Tillståndet kallas phytophotodermatitis.