På Plantagelyckan i Lund residerar 52 glada kolonister helt nära järnvägsspåren. Här lever man koloniliv precis som på de kommunala koloniområdena, fast på sitt alldeles egna sätt. De tidsmässiga spåren leder ända tillbaka till sjuttonhundratalet.
Det gnisslar och knakar när ett av de tåg som närmar sig Lunds C norrifrån slår till bromsarna. Ljudet skär genom den sommarheta luften på Plantagelyckans koloniområde, men varken kassören Ann Olsson, styrelsesuppleanten Pelle Månsson eller vice ordföranden Lena Cronholm förefaller ta någon notis om oljudet.
– Nej, då är det värre när de sena godstågen drar förbi med tomma vagnar. Då kan det låta en aning, säger Pelle Månsson. Men, tillägger han, det vänjer man sig snabbt vid.
Närheten till järnvägsspåren är en självklarhet här på Plantagelyckan, eller som det fullständiga namnet på området lyder: Järnvägsmännens Koloniförening Plantagelyckan. Området skapades i sin nuvarande form någonstans på 1920-talets mitt till fromma för järnvägsarbetare med en vurm för friluftsliv. Det innebär att kolonilotterna inte är något kommunalt åtagande; kolonisterna bor i stället i Trafikverkets regi. I sin tur medför detta både fördelar och nackdelar.
– Ja, vi skriver ju själv våra regler, säger Ann Månsson.
– Men vi har inte någon kommunal instans som ser till att de efterlevs, påpekar Pelle Månsson.
Resultatet har till exempel blivit att man har regler om hur hög vegetationen får växa sig, på samma sätt som man har sådana regler på de kommunala kolonierna. Men så himla noga med att reglerna efterlevs är man ändå inte på Plantagelyckan. Kanske kan man säga att attityden gentemot de regelverk som trots allt har nedtecknats av styrelsen är tämligen lättsam. Man löser eventuella problem genom diskussion när de uppstår, och man försöker tänka flexibelt.
– Fast det har ju hänt att vi har misslyckats med att bli av med kolonister som inte har skött om sina lotter. Där har vi inte samma kraft att agera som man har från kommunens sida, och det har resulterat i att vi inte har haft tillräckligt på fötterna i sådana situationer, berättar Pelle Månsson.
Den bild som framtonar på området är däremot inte en av konflikt och oenighet, tvärtom. Vi visas runt en stekhet augustidag, och möts av leenden och glada tillrop. Då och då gör vi avbrott i vandringen, ibland för att vi träffar på en kolonist som vill prata med styrelsemedlemmarna, ibland för att Ann Olssons barnbarn Julius behöver en paus. Han genomför vandringen i blöja och inget mer, och sluter därmed an till ett antal kolonister som syns njuta av solen i sparsam mundering.
Hur många lotter finns det då på Plantagelyckan, undrar jag, och får snabbt svar.
– 52 stycken, säger Ann Olsson. Men det har varit 63. Några lotter försvann när rangerbangården byggdes ut på mitten av nittiotalet. En av kolonisterna fick ställa sin stuga vid vår samlingsbod i väntan på ny tomt, och sedan flyttades stugan på plats på den nya lotten.
Att få en lott här ute är ingen självklarhet. Den enskilde ägaren väljer själv vem han eller hon vill sälja till, och i normala fall handlar prissumman om runt etthundratusen kronor.
FAKTA
Plantagelyckan
Redan vid mitten av 1700-talet anlades odlingsmark i tolv lotter invid Kävlingevägen. Lotterna såldes på auktion, och en sammanslutning bildades med målsättningen att undvika sädesodling och höbärgning. I stället kom här att försöksodlas bland annat fruktträd, färgväxter och mullbärsträd. Det är härifrån namnet Plantagelyckan stammar.
En av de drivande krafterna bakom odlingarna var botanikprofessorn Eric Gustaf Lidbeck, en annan handelsmannen Appelgren. Den sistnämnde investerade stora pengar i ett beredninghus där färgämnen skulle utvinnas ur de odlade färgväxterna, men projektet blev hans ruin. Eric Gustaf Lidbeck tog över driften, men kunde inte heller han få det hela att löna sig. I förlängningen gick projektet i stöpet, beredninghuset revs och jorden återgick till att bli vanliga åkerlyckor.
Långt senare, 1905, förvandlades en del av den gamla Plantagelyckemarken till kolonilotter, men det projektet blev kortlivat. Efter första världskriget fick stugorna vika för storgårdskvarter och villagator.
Det nuvarande koloniområdet är byggt på en närliggande plats, och stammar från mitten av 1920-talet. Det dyker upp på en karta först år 1929.