Maskrosor guldkorn på lotten och i italiensk sallad

När min italienska svärmor plockade de första späda maskrosbladen så var det inte bara för att känna att våren kommit. För henne var den en näringsrik primör som med sin peppriga och något bittra smak blir en utmärkt sallad. Antingen blandad med annan sallad, istället för rucola, eller som en smakrik sallad enbart på maskrosblad.

I den by där hon växte upp i nordvästra Piemonte var maskrosen en viktig näringskälla i tider av fattigdom, som efter kriget då det var ont om mat. Växten är ätlig från blomma till rot och användes både i matlagningen och som medicin.

Av rostade rötter gjordes ett surrogat för kaffe medan kokta rötter användes som ersättning för rotfrukter. Bladen förvälldes i egen vätska som spenat och på dem kokade man även soppa. Av blommor och blad gjordes te, maskrossirap och vin medan blomknoppar lades in som kapris.

I en enda gräsmatta kan man upptäcka mer än ett tjugotal olika självförökande arter av de närmare tusen sorter som det lär finnas. Några är mindre beska än andra i smaken, de är oftast ljusare i färgen och växer på fuktiga ställen. De taggigaste bladen är de som påminner mest om rucola.

Idag äter man maskrosbladen som en kryddig sallad som borde ingå i vår dagliga kost med tanke på att de späda bladen innehåller mer C-vitamin än vanlig grönsallad och mer järn än spenat.

I länder som Frankrike, Tyskland och Italien finns frön att köpa av förädlade sorter av Tarassaco, eller Dente di leone som den även kallas, som lämpar sig för odling. Eller så gör man som min svärmor som ställde en upp och nedvänd hink med små hål i botten över några plantor framåt sommaren och klippte ner dem så att de kunde skjuta nya skott med fina, ljusa blad.

För en god sallad bör bladen inte vara mer än fingerlånga och plantan helst ännu inte ha blommat. Bladen kan annars med fördel läggas i vatten i en halvtimme för att få bort lite av den bittra smaken.