Att bli ordförande på koloniområdet och ta hand om ruljangsen, hur mycket arbete innebär det? Och vilken typ av människa är det som vill göra en sådan sak? För att ta reda på det – och lite till – har Lyckligt Lottad pratat med Birgitta Borafia, ordförande i tre omgångar på Klostertäppan i Lund, och Maria Bangura Arvidsson, som har tagit över ordförandeklubban där sedan första maj i år.
I sena maj, men i ett klimat som mera liknar det man kan finna i högsommarens Sydeuropa, träffar jag två ordföranden för Klostertäppans koloniområde i Lund. Det handlar om den nyligen avgångna Birgitta Borafia och hennes ersättare på posten, Maria Bangura Arvidsson. Vi sitter i Marias stuga och dricker färskpressad juice och kalasar på vindruvor och kakaostinn mörk choklad.
Föreningssverige
Inledningsvis cirklar samtalet mycket kring det så kallade Föreningssverige och de villkor som råder där. Många vittnar om hur det blir allt svårare att rekrytera människor till poster som företrädare för olika ideella verksamheter, och den första fråga jag ställer är självklar: Varför vill man bli koloniordförande? De båda tittar på varann och ler.
Maria Bangura Arvidsson: För att ingen annan vill.
Birgitta Borafia: Ja, just det!
MBA: Men jag tror att det handlar om vilken typ av människa man är. Jag är en föreningsmänniska, jag är med i åtskilliga föreningar. Och på något sätt är det alltid samma sak, så fort jag går med i en förening, så vips är jag med i styrelsen också.
BB: Jag känner igen det där, jag är också en föreningsmänniska. Att man sedan hamnar i styrelser är väl för att man vill att saker och ting ska flyta i föreningen. Då blir det så att vissa ställer upp, och de som ställer upp, ställer upp mycket.
Ordförandeämne
Hur ska man då vara för att fungera som koloniordförande, undrar jag.
MBA: Positiv. Och inkluderande.
BB: Precis. Och man måste förstås ha ett intresse för föreningen också.
Kommunen
Hur är det med kommunen, får man någon hjälp därifrån?
BB: Ja, vi har alltid haft ett mycket gott samarbete med kommunen. När vi har behövt hjälp har de oftast ställt upp. Vi hade till exempel träd på allmänningen här som växte sig för stora, och då bad vi kommunen om hjälp, och de kom omgående och tog hand om beskärningen. Oftast klarar man ut saker och ting själv, men det känns bra att veta att kommunen finns som ett stöd och en trygghet i bakgrunden.
MBA: I första hand sköts kommunkontakterna förstås via LKC, Lunds Kolonisters Centralförening. Det är bara om en fråga inte kan lösas på den nivån som kommunen tar direktkontakt med den enskilda föreningen.
Vardagsgöromål
Hur ser då koloniordförandens vardag ut, undrar jag. Är det mycket arbete?
Birgitta Borafia: Nejdå, det är inte särskilt betungande alls. Mest handlar det om att få alla på området att samarbeta på ett bra sätt.
MBA: Och här på Klostertäppan är det lätt. Vi har en väldigt bra blandning av medlemmar, med en bra blandning kompetenser.
Birgitta Borafia: Ja, det finns ett tillräckligt stort gäng som alltid är beredda att ta tag i saker och ting.
FAKTA
Namn: Maria Bangura Arvidsson.
Gör: Universitetslektor och studierektor på Socialhögskolan, Lunds universitet.
Bor: Klostergården, Lund.
Familj: Maken Måns och fyra barn, två hemmaboende och två utflugna.
Okänd talang: Jag är ovanligt bra på att hitta borttappade saker.
Motto: ”Varaktiga förändringar sker långsamt” och ”Bättre att försöka och misslyckas än att inte försöka alls”.
Namn: Birgitta Borafia.
Gör: Pensionerad sekreterare och administratör.
Bor: Klostergården, Lund.
Familj: Make och en utflugen dotter.
Okänd talang: Problemlösare och rådgivare i komplicerade frågor.
Motto: Att försöka göra mitt bästa, att få saker gjorda på ett bra och effektivt sätt, att inte göra något svårare utan snarare underlätta.