Gråen – svår att försvara sig emot

71
Lennart Larsson, ordförande i Gråens koloniförening, på väg ut till sin stuga. Foto: Lars Dareberg

Utanför Landskrona hamn ligger den konstgjorda ön Gråen, uppförd vid 1700-talets mitt på en sandbank för att säkra hamnen mot angripare. Ockupationen av ön skulle dröja ända till sommaren 1951, då Gråens koloniförening bildades.

När vi kliver ombord på Lennart Larssons båt i Lotshamnen i Landskrona har en mild västvind sopat undan morgonens grå moln, och junisolen reflekteras i ett glittrande bogskum när vi skjuter fart över Landskronas hamn­inlopp. Sjöfärden är mycket kort; vi avverkar bara ett par hundra meter innan Lennart med van hand dirigerar in båten mot en av Gråens många bryggor.

Den smidiga tilläggningen är ingen slump. Lennart har gjort den här färden sedan han var liten pojke och följde med ut till föräldrarnas kolonistuga. Sedan ett par årtionden tillbaka är han själv föreningens ordförande, den tredje i ordningen sedan sammanslutningen bildades 1951.

Det här med att Gråenkolonismen går i arv blir snabbt uppenbart.

Charlotte Nielsen njuter av solen ute på Gråen. Lennart Larsson avvaktar i bakgrunden.
Foto: Lars Dareberg

– Jo, så är det medger Lennart. Jag har min syster och min son här ute också, och det fanns en period då det bara var ett fåtal efternamn representerade på ön. Men nu har vi fått in lite nytt blod också.

Gråens koloniförening är inte som andra föreningar. Här arrenderar föreningen hela området av kommunen och arrenderar sedan i sin tur ut de olika tomterna till kolonisterna.

– Det enda vi ser av kommunen är vatten- och arrenderäkningarna, sedan sköter vi resten själva, berättar Lennart.

Det innebär att allt underhåll sköts av medlemmarna, enligt ett löpande schema. Bland de olika plikterna märks bland annat ”orkesterhämtning”, en uppgift som då och då blir av nöden då det spelas upp till dans ute på Gråen. Till hamnen kan alla orkestrar ta sig själva, men sedan måste de ju över hamn­inloppet också …

Överhuvudtaget finns det ett rikt utbud av aktiviteter i föreningens regi. Den årliga fisketävlingen blandas upp med kubbmästerskap och frågesporten ”Gråensprånget”, midsommar firas med fest på ön och så klämmer man alltså in en och annan danskväll också.

En gammal fabriksbyggnad tjänstgör som samlings- och festlokal för koloniföreningen.
Foto: Lars Dareberg

Lokaler saknas inte – där vanliga koloniföreningar har delat av en kolonistuga som samlingspunkt har Gråen en gigantisk fabriksbyggnad från öns industriella förflutna. Här har funnits gödselframställning och fiskeindustri, bland annat. De nergångna husen tog föreningen över och renoverade, och nu finns här en enorm festlokal, ett stort allmänt kök, verkstad och generösa hobbyutrymmen. Femtiofyra stug­ägare delar på utrymmet, både i de gemensamma lokalerna i de gamla fabrikshusen och på själva ön.

Det finns objudna gäster också, i form av ett antal möss som man håller efter genom att lägga ut musgift på vinterhalvåret. I någon mån får man också hjälp av två rävar som hittat ut på ön, och som huvudsakligen tillbringar sin tid på den södra delen av ön, den del som allmänt kallas Gipsön. Den delen av ön började anläggas 1978 och består – föga förvånande med tanke på namnet – av dumpat gips, en restprodukt från Supra AB:s tillverkning av konstgödsel.

Andra koloniföreningars ständiga gissel – kaniner – slipper man dock.

– Ja, de har vi inte här, konstaterar Lennart nöjt. Fast för några år sedan var det någon som tog med sig tamkaniner hit ut och de rymde. Sedan hade vi kaniner i alla färger och former under en kort tid, men kaninpesten tog dem alla.

Gipsön i söder får kolonisterna lov att promenera runt på, och det innebär att man kan avverka en tre kilometer lång promenad för att smälta maten, om andan faller på. I norr, däremot, får man inte vistas under sommarhalvårets häckningstid för fåglar. Här har varit fågelreservat ända sedan 1929, ett reservat som erbjuder en fristad för bland annat skarv och häger.

Ytterligare en detalj som särskiljer Gråen från de flesta övriga koloniområden är att det inte odlas några nyttoväxter på ön, annat än i ett litet fåtal fall. Skälet är den industriella bakgrunden.

– Ja, gräver man bara en liten bit i marken här så är jorden alldeles röd, säger Lennart Larsson. Det beror på att det finns kis, ett mineral som är en biprodukt av gödselframställningen. Jordmånen innebär däremot inte att det inte växer bra på Gråen, tvärtom:

– Man har provodlat bland annat sockerbeta här, nämner Lennart. De betorna blev fullständigt enorma till följd av gödselresterna i marken. Men att äta dem går förstås inte. Man räknar med att det måste gå ett par, tre hundra år innan marken är tjänlig för odling igen.

Alltså odlar kolonisterna blommor och prydnadsväxter i stället. Och så odlar man en livsstil som innebär att alla ingår i en stor gemenskap och drar sitt strå till stacken. Det gör man med sådan fermitet att det blir för många strån i stacken då och då.

– Vi har aldrig några problem med att få folk att ställa upp och hjälpa till, säger Lennart Larsson. Vi har problem åt andra hållet i stället – det kommer så många när man ber om hjälp att det inte finns arbete åt alla!

Ett exempel är Gråens badbrygga. Den var ursprungligen kommunens, men man lade inte ner något underhåll på den, och överlät den därför på koloniföreningen. Föreningen kallade då på medlemmarnas hjälp för renoveringen, och på en enda dag revs den gamla bryggan, materialet forslades bort, nytt virke skeppades över och bryggan byggdes upp igen, ny och fin.

– Men det fanns inte plats för alla att spika och såga, så vi fick avdela ett gäng som fick fixa kaffe och fika åt snickarna i stället, ler Lennart.

Det är förstås många som suktar efter en stuga ute på detta öparadis. Det i sin tur har bidragit till en utveckling som oroar Lennart Larsson en smula.

– Ja, priserna drivs ju upp, och det utesluter förstås många. Och vi har ingen regel om att man måste vara bosatt i kommunen för att få köpa en tomt här ute, så risken finns att folk långväga ifrån, utan någon egentlig knytning hit, kan börja köpa upp lotterna.

Själv har Lennart Larsson och hans livskamrat Charlotte Nielsen inte långt till sitt andra boende. När de korsat hamninloppet är de på plats. Från sin lägenhet vid kajkanten har paret utsikt över Gråen och sin stuga. Vilket man sedan väljer att kalla hemma är en annan fråga.

Gråen är en fantastisk idyll, som kanske mer än något annat koloniområde i vårt land erbjuder möjligheten att komma oerhört långt hemifrån genom den kortaste av resor. Det är en präktig paradox.

En annan sådan är förstås att en ö som en gång anlades som ett försvarsverk, kan vara så kolossalt svår att försvara sig emot.

Fakta

Tillsammans utgör Gråen och Gipsön en yta av drygt 80 hektar. En stuga på Gråen får vara på som störst 50 kvadratmeter. Koloniföreningens arrende löper på fem år i taget. Den som säljer en lott på Gråen måste också sälja sin båtplats i Landskrona hamn till den nya ägaren av lotten. Gråens koloniförening släpper på vattnet under sommarsäsongen, och man har el sedan 1978.

Grafik: Polygraf Media
Källa: Open Street Maps

Vattenrännan mellan fastlandet och Gråen är djup, då Saxån förr i tiden passerade förbi här och grävde ut en ravin. Djupet gav unika förutsättningar att härbärgera stora delar av den svenska 1700-talsflottan på väl skyddat område innanför sandbankarna.

Planerna på – och arbetet med – att göra Landskrona till en fästningsstad pågick mellan 1724 och 1822, då Landskrona förklarades för öppen stad och fästningen kom att utgå ur landets fasta försvar.