Populärt med kolonier i Polen – flest per capita i Europa

71
Fru Magdalena i sin flerfaldigt prisbelönta trädgård. Foto: Privat

KOLONIHISTORIA

Polen är det land i Europa som har flest kolonier per capita – 2,6 procent av befolkningen är kolonister.

Lyckligt Lottads kolonihistoriker Fredrik Björk har fördjupat sig i vårt grannlands fantastiska kolonirike-dom.

Koloniträdgårdar finns i många länder i Europa. Är man på resa i Tyskland eller England är det inte någon ovanlig syn. De har delvis sprungit ur olika traditioner, men det finns också gemensamma rötter. Att Tyskland är landet med flest koloniträdgårdar, med nära 1,5 miljoner ojämnt fördelade över landet, kommer kanske inte som någon överraskning för de flesta.

Att Polen har flest kolonier per capita är nog inte lika känt. När jag nyligen påbörjade ett forskningssamarbete med ett polskt universitet, tog jag därför chansen att fördjupa mig såväl i den polska kolonirörelsens historia, som i koloniernas ställning i dagens Polen.

Stugorna får byggas i två våningar och i andra material än i Sverige. 
Foto: Fredrik Björk

På liknande sätt som i and­ra länder utvecklades kolonirörelsen i Polen som en reaktion på inflyttningen från landsbygden till de växande industristäderna, och de sociala utmaningar som kopplades till detta. Att försöka fastställa var de första koloniträdgårdarna i Polen var belägna är dock inte helt enkelt, eftersom Polen under den aktuella perioden (senare delen av 1800-talet) inte existerade som självständig stat. Polska forskare brukar dock ange ”Solbadet”, som grundades av läkaren Jan Jalkowski i staden Grudziadz 1897, som den första formellt registrerade koloniträdgården i Polen. Dess sociala inriktning, samt betoning av rekreation och sport, kan också tyda på inspiration från Tyskland och föregångsmannen Schreber. Rörelsen växte snabbt, framför allt i större städer som Warszawa, där det statliga järnvägsbolaget och flera stora privata företag ordnade koloniområden åt sina anställda. 

Flera faktorer innebar att efterfrågan på kolonier ökade kraftigt under mellankrigstiden. Införandet av en obligatorisk semestervecka 1922 innebar nya möjligheter för arbetarfamiljer till gemensam rekreation och för många blev koloniträdgården lösningen. När den allvarliga ekonomiska krisen slog till mot slutet av 1920-talet blev odlingen en viktig källa till livsmedel för många familjer. Den första lagstiftningen om koloniträdgårdar infördes i Polen 1928. I denna uppmuntrades lokala myndigheter att tillhandahålla koloniträdgårdar och så har det fungerat sedan dess. Vid samma tid grundades den nationella sammanslutningen av kolonister som fortfarande är verksam.

Andra världskriget och det kommunistiska maktövertagandet efter krigsslutet ändrade situationen för kolonisterna i Polen. Trots ett allmänt förstatligande av privat egendom lyckades man behålla koloniområdena, genom att formulera att det handlade om gemensamma resurser. Men föreningarna förlorade sin autonomi och istället skapades ett centraliserat system där arbetsplatserna hade makten, och tillgång till kolonier beviljades på grundval av ”gott uppförande”. Det officiella budskapet var att de reformerade koloniträdgårdarna var ett resultat av arbetarnas framgångsrika kamp och att de var en del av en ”sund socialistisk rivalitet”. ”Koloniträdgårdens dag” infördes, med tävlingar om den vackraste trädgården (lokalt, regionalt och nationellt).

Nästa genomgripande förändring för de polska kolonisterna kom med kommunismens fall. I en del fall hade koloniområden efter kriget anlagts på mark som förstatligats och som nu skulle lämnas tillbaka till tidigare ägare. I andra fall har koloniträdgårdar i attraktiva lägen tagits i anspråk för storskaliga stadsutvecklingsprojekt. För en del representerar koloniträdgårdarna en gången tid som man helst vill glömma, för andra något som upplevs som autentiskt och som ger möjligheter till en ekologisk livsstil i urban miljö. En av Polens mest kända rappare har till och med gjort en låt om sin koloniträdgård!

I mitten av mars besöker jag ett koloniområde i Poznan, Polens femte största stad. Staden tillhör de kolonitätaste i landet, och jag blir därför inte så förvånad när jag hittar ett par forskare vid universitetet som ägnar sig åt koloniforskning och gärna vill visa mig runt. Området inrättades 1981, och var då kopplat till den 2:a Polska Armén. Fortfarande har de flesta av kolonisterna kopplingar till det militära även om den formella kopplingen inte existerar längre. Men i flera av koloniträdgårdarna har man använt gamla militärfordon som baracker eller förråd. 

Vi tas emot av föreningens vice ordförande som tar oss runt på området. Här finns många likheter med svenska koloniområden i organisation och regelverk, men här finns också tydliga skillnader. Skillnaderna mellan välhållna trädgårdar och de som mer ser ut som skrotupplag är anmärkningsvärd. På samma sätt som i Sverige är det inte heller tillåtet att vara bosatt i stugan under vinterhalvåret, men flera av stugorna har ändå synliga värmekaminer. Vår värd skakar på huvudet och slår ut med händerna.

Från höger: Föreningens vice ordförande, forskarna Ewa Kacprzak och Barbara Maćkiewicz från universitet i Poznan, och längst till vänster vice ordförandens hustru.
Foto: Fredrik Björk

Kolonirörelsen i Polen ger intryck av att fortsatt stå tämligen stark, även om förändringens vindar blåser. Kolonisterna i Poznan menar att den kommunala administrationen alltid är öppen för deras önskemål.

Det ökade intresset för hållbarhet har man fångat upp genom en demonstrationsträdgård som skall fungera som inspiration för både kolonister och andra. Just vid mitt besök upplevde jag att medelåldern bland kolonisterna var tämligen hög, men man försäkrade mig om att den yngre generationen är väl representerade, ”men de kommer inte ut förrän det blir lite varmare”.