KOLONIHISTORIA
Att med ett penndrag stryka ett existerande koloniområde är inget nytt. Det ingår i själva förutsättningen att marken ska kunna användas till annat. Många beslutsfattare har dock överraskats av kolonisternas starka engagemang, något som går långt tillbaka i historien.
Att bli undanträngd av ny bebyggelse eller annan användning av marken är något som man som kolonist alltid fått vara beredd på. Koloniområden har vanligen anlagts på mark som setts som ”onyttig” eller där planerna på exploatering legat ganska långt in i framtiden. Därför har också kolonister vanligen haft kontrakt med ganska kort tidshorisont.
För planerare och exploatörer tycks det som att kolonierna ofta – även idag – betraktats som marginella företeelser, vilka med ett penndrag kan strykas eller flyttas till annan plats. Men källmaterialet kring Malmös koloniområden ger en bild av ett starkt engagemang för något som av beslutsfattare setts som oansenligt.
Foto: Bilder i syd
När Pildammskolonin, Sveriges första planerade koloniområde, anlades under våren 1895 var den belägen i utkanten av staden. Västerut fanns Pildammarna, stadens historiska vattentäkt. Området runt Pildammarna ägdes av staden men utarrenderades som jordbruksmark. På östra sidan pågick vid denna tid byggandet av Malmö Allmänna Sjukhus, vilket färdigställdes 1896. Sjukhusområdet utgjordes till en början mest av parkliknande grönytor. Men staden kröp allt närmare. Nya byggnader invigdes 1914 i västra delen av sjukhusområdet, inte långt från kolonierna.
En hel del koloniområden upplöstes vid tiden kring sekelskiftet utan protester som gett spår i tillgängliga källor. Men under 1920-talet började kolonisterna att organisera sig, både i lokala föreningar och i en centralförening (MKC). Samtidigt pågick en intensiv byggverksamhet, såväl vad gäller privatbostäder som offentlig service i staden.
Malmö präglas under decennierna efter sekelskiftet 1900 av en mycket snabb befolkningstillväxt – mellan 1900 och 1930 fördubblas befolkningen från 60 000 till 120 000.
Södervärnskolonin hamnade i fokus när kolonisterna 1922 fick reda på att kommunen planerade att bygga en skola på området. Centralföreningen protesterade och föreslog att skolan skulle få en alternativ placering, så att koloniområdet kunde finnas kvar. Det fick man inget gehör för. Men de drabbade kolonisterna blev erbjudna ett nytt område vid Heleneholm, till vilket flertalet av dem också valde att flytta. Dessutom fick kolonisterna dela på 5 000 kronor i flyttersättning. Flyttersättning och ersättningsområde kom efter denna konflikt att erbjudas mer eller mindre regelmässigt i samband med att koloniområden avvecklades.
Några år senare, 1924, önskade Allmänna Sjukhuset ta i anspråk en del av Pildammskolonin, men koloniföreningens styrelse protesterade:
”Det synes oss därför mycket hårt, att vi, pioniärerna för koloniverksamheten inom staden, nu skola behöva lämna våra gamla kära täppor, som vi ha vuxit in i, där varje träd och blomma är för sin ägare som en mycket kär vän, vilken han under årens lopp har pysslat om och talat med […] då man tänker på all den glädje och vederkvickelse alla dessa människor komma i åtnjutande av i Guds fria natur under de härliga sommardagar de få vistas i sina små täppor, borta från stadens trånga, kvalmiga gator och mörka, sotiga gårdar inom stora hyreskaserners fyra väggar, där alla sjukdomars elaka baciller kunna fritt föra sin nedbrytande verksamhet på människorna, såväl stora som små.”
Det hjälpte föga. Från 1927 började delar av området att tas i anspråk för sjukhusets expansion. På Pildammskolonin gjorde man sitt bästa för att så få som möjligt skulle behöva flytta ifrån området. Lekplatser och andra fria ytor omvandlades till kolonilotter. De som avflyttade fick ersättningslotter på koloniområdet Baltic vid Roskildevägen och det nya koloniområdet Karlshög som anlades 1929. Pildammskolonin avvecklades helt 1945 och de kvarvarande kolonisterna erbjöds bland annat nya lotter på Ärtholmen, beläget ett stycke söder om Pildammsparken.
Så här berättar en av de som flyttade sin stuga:
”Under de sista åren rådde uppbrottsstämning i Pildammskolonin. Många sålde eller rev sina stugor när det stod klart att området skulle försvinna. Min familjs stuga flyttades med hjälp av en åkare som konstruerat en specialbyggd trailer. Huset hissades upp med domkrafter, trailern backades under och sedan fraktades stugan i ett stycke till Ärtholmen. Min far var nöjd med den varsamme åkaren, och berättade att han glömt ett snapsglas på köksbordet i stugan – och att det stod kvar på samma plats när stugan lämpats av på Ärtholmen… Min familj tog också med ett fruktträd. Trädet levde trots att det legat uppgrävt och oskyddat en hel vinter i Pildammskolonin. Jag drog ut det på en dragkärra till Ärtholmen och planterade det. Med åren gav det rikligt med frukt. Det var som om en del av Pildammskolonin vägrade dö.”