Hur ska egentligen en ”riktig” koloni se ut? Det är en fråga som det finns många svar på – kanske lika många som det finns kolonister. Ur ett historiskt perspektiv kan man se att det utvecklats flera olika modeller, varav en del finns kvar och andra försvunnit med tiden.
De äldsta koloniområdena i Sverige hade ett tydligt fokus på odling. Men det är inte helt riktigt att hävda att det endast var odling av livsmedel som stod i fokus. Exempelvis framhåller koloniaktivisten Anna Lindhagen i boken Om Koloniträdgårdar (1905) att det förekom regleringar i hur stor andel av lotten som fick planteras med samma växtart, för att förhindra att de i alltför stor utsträckning nyttjades för potatisodling. Så här beskriver Lindhagen sina intryck från Pildammskolonin: ”Endast en och annan hyresman har köksträdgård i någon större skala, de flesta trädgårdarna äro här uteslutande små hemtrefliga ’kryp-in’ bland buskar, rosor och blomsterrabatter, hvilka senare ofta äro kantade med jordgubbar … Lusthus äro uppförda å de flesta lotter, hvilka mycket variera i storlek från villaliknande byggnader, af hvilka en och annan förefaller allt för stor, till helt små spjälpaviljonger, öfverdragna med någon klängväxt, vanligen vildvin.”
I februari 1910 motionerades i Malmö stadsfullmäktige om att staden skulle anlägga småbrukskolonier. Tanken var att en familj skulle kunna odla inte endast för husbehov, utan även till försäljning. Kommunen bedömde att 1200 kvadratmeter kunde vara lämplig areal och att man även kunde ha smådjur som kaniner och höns. Fyra småbrukskolonier, med totalt 154 lotter, anlades. Inga av dessa finns dock kvar idag. Småbrukskolonier fanns också på andra håll i Sverige, men då vanligen med betydligt större areal och belägna utanför tättbebyggt område.
Under första världskriget blev livsmedelsbristen svår, och krav restes från olika håll på att Malmö Stad skulle upplåta all tillgänglig mark för odling av livsmedel. Till skillnad mot koloniträdgårdarna var dessa så kallade ”potatislotter” fokuserade på odling av grönsaker och rotfrukter. Så här skrev man i Skånska Trädgårdsföreningens tidskrift Täppan 1916: ”Stadsfullmäktige [I Malmö har beslutat] att utlämna alla sina obebyggda tomter; utlagda, men icke i bruk tagna gator och andra platser, till odling av grönsaker. Staden plöjde upp, gödslade och harvade de olika områdena och uppdelade dem i lotter från 150 till 600 kvm, samt bortarrenderade dem för 1 1/2 öre kvm. Därigenom uppnåddes, att 328 personer fingo en bit jord att odla, på samma gång som våra förut anskrämliga tomter fingo ett vida mera tilltalande utseende. Där förut endast ogräs (även mänskligt) trivdes, där frodas I dessa dagar de härligaste grönsaker…”
Det initiativ som sannolikt fick allra störst betydelse för kolonirörelsens utveckling i Malmö var ”sommarstäderna”. Förslaget lades 1919, samma år som åtta timmars arbetsdag blev lagstadgad i Sverige, och innebar att husen borde byggas så stora att de kunde rymma en familj under hela sommaren. Lotternas storlek skulle sättas till cirka 400 kvadratmeter. Motionen mottogs positivt. Under 1920 anlades Södra Sommarstaden, och 1921 Östra Sommarstaden (som fortfarande finns kvar). Odlingen fick kolonisterna bedriva efter eget huvud, det enda kravet var att ett och samma växtslag inte fick uppta mer än en tredjedel av lotten. Fruktodling blev viktigast och när föreningen fyllde tio år fanns det cirka 6500 fruktträd i Södra sommarstaden – en av Sveriges största fruktodlingar. En hel del kolonister hade också bikupor. Genom att resurser satsades på gångar, stängsel, föreningshus, rådgivning och långsiktiga arrendeavtal skapades koloniområden där kolonisterna kunde känna både trivsel och trygghet. Odlarna fick själva ansvar för skötseln vilket sänkte kostnaderna, föreningarna fick större betydelse och gemenskapen i koloniområdena utvecklades.
Om man säger att kolonistugor idag ser ut som sommarstugor så kan man hävda att det är helt i linje med den utveckling som inleddes med skapandet av de första sommarstäderna för snart hundra år sedan. Tycker någon att vissa stugor är i största laget så kan man trösta sig med att redan Anna Lindhagen gjorde denna reflektion när förra seklet var ungt.