Inne på brevduvekolonin härskar lugnet, förstärkt av det mjuka kuttrandet från dussintals duvstrupar. Julisolen reflekteras i de pråliga halsfjädrarna på duvor som lämnat de skuggiga duvslagen och klivit ut i sommardagen.
Utanför en av stugorna går Anders Hansson och pysslar. En skärmförsedd keps skyddar mot solen. Min fråga om varför man sysslar med brevduvor har han uppenbart fått förut och han blir inte svaret skyldig:
– Det är inte konstigare än att syssla med hästar!
Anders är mångårig brevduvefantast. På brevduvekolonin i Lund har han haft stuga i fem års tid, men duvintresset går åtskilliga år tillbaka i tiden.
– Men sedan kom familj och barn emellan, förstås, säger han. Men när barnen lämnat hemmet blev det flytt från Veberöd till Lund, och duvhobbyn dammades av, säger Anders Hansson.
Vad gör man med duvorna då, frågar jag.
– Tävlar, säger Anders Hansson. Man kör iväg duvorna till en utgångsplats, och sedan ska de ta sig tillbaka till sitt duvslag igen. Det gäller att komma först.
Hur långt flyger de då, undrar jag, och får en mild chock när svaret kommer.
– Oftast mellan tjugo och nittio mil.
Nittio mil, det är Sundsvall–Lund det, på ett ungefär. Anders Hansson bekräftar detta och lägger till:
– Fast ibland flyger de från Tyskland eller Amsterdam i stället.
Jag tittar in i duvslaget. En stor duva ger mig en märkligt överlägsen blick. Jag känner mig rejält ödmjuk och en smula skamsen över min okunnighet.
Är det vanligt med brevduvor i Sverige?
– Nej, tvärtom, säger Anders Hansson. Det är mycket vanligare på kontinenten. I Belgien, till exempel, är det en jättestor sport. Där kan en duva kosta miljoner kronor.
Man lär sig något nytt varje dag. Miljontals kronor för en … duva?
– Jajamän, säger Anders Hansson. Men de duvorna får inte tävla mer. De blir avelsdjur. Ingen vågar ta risken att de skall fastna i klorna på en hök.
Det är långt ifrån alla duvor som kommer fram vid tävlingarna, nämligen. En del återvänder svårt rivna, en del blir rovfågelsmat, men det finns också de som helt enkelt inte klarar att ta sig hem.
– Och så var det inte förr, påpekar Anders. Då kom alla hem fort. Numera kommer de allt senare fram, och en del försvinner. Ingen vet riktigt varför, men det finns misstankar att telemasterna för mobiltelefoni är en bov i dramat, säger Anders Hansson.
Men, 90 mil, får man vänta hela sommaren då?
– Nej, nej, nej! Det går på en dag, ungefär.
När jag kliver ut på gatan utanför brevduvekolonin är jag häpen, imponerad och omtumlad. Duvorna följer mig oavbrutet med blicken.
Gissningsvis tycker de att jag tar mig fram oändligt långsamt.
Lunds Brevduveförening har en hemsida som den intresserade kan ta del av på www.lundsbf.org