RESUMÉ: Jakten efter den försvunne tågklareraren Sven Hugo Velamson såg ut att ha nått sitt slut när en kropp dold i högt gräs vid Bulltoftaområden hittades – och kördes över – av en gräsklipparförare. På den avskiljda vänstra underarmen återfanns Velamsons unika armbandsur. Ändå var det inte Velamson man funnit. I stället var det kolonigrannen från Magnolian, Sigge Berglund.
Den forensiska undersökningen gav vid handen att Berglund varit död i ett par veckors tid innan han kördes över av gräsklipparen. Tecken på fyndplatsen visade att den besökts av småtjuven Sven-Bertil Jonsson, ”Taube” kallad, med ett förflutet som inbrottsman på koloniområden.
Nu tätnar mystiken. Varför bar Sigge Berglund Velamsons klocka? Och var fanns Velamson?
Lizzy Ohlsson och Gertrud Stork mådde inte så bra. De bar båda på en stor hemlighet, var för sig. Lizzy saknade sin vän, som så tragiskt gått bort. Visst hade han varit hetsig och obekväm många gånger, men Sigge var en riktig alfahanne som gjorde henne mjuk och medgörlig.
Nu var han alltså borta. En stor sorg sköljde över Lizzy där hon gallrade mellan raderna av präktiga rödbetor. Tre hus bort såg hon att Gertrud låg på knäna för att gallra bland skotten av de färggranna ringblommorna som brukade lysa upp kolonin långt fram mot sena hösten.
Gertrud tittade hastigt bort mot Lizzy, men verkade inte vilja ha kontakt med henne utan bara ha koll på omgivningen. Gertrud koncentrerade sig på gallringen och tog vara på en del fröer från några utblommade ringblommor och lade i en glasburk för vidare förvaring.
Visst sörjde även Gertrud den bortgångne, stilige mannen som enligt Sydsvenskan legat död ett par veckor där uppe i backen innan gräsklipparen körde över honom efter att han förmodligen hade ramlat ur parksoffan. Gertrud ångrade en sak, att hon gett honom klockan, den tydligen värdefulla klockan som hon ”lånat” från Sven Hugo, dels för att hämnas på Sven Hugo och dels för att ännu någon gång locka till sig mannen i sitt liv, Sigge Berglund. Nu kunde hon inte ta tillbaka klockan utan att avslöja sig. Hon hade inget papper på att hon fått klockan av Sven Hugo, och det hade hon ju heller inte fått. Borta var Sigge och borta var klockan.
Klockan hade tagits i beslag av polisen och hade till slut lämnats över till Sven Hugos dotter, Liselotte, som hade hittat ett försäkringsbrev som visade att klockan tillhörde pappa Sven Hugo. Liselotte fick förvara klockan på ett säkert ställe tills att Sven Hugo Velamson påträffades död eller levande.
Den kemiska blandning som hittades i termosen förbryllade inledningsvis forensikerna i Linköping. Men man kunde urskilja sömntabletterna från det övriga innehållet och kom således fram till att det fanns en blandning av sömntabletter, alkohol och Levodopa, som används i medicineringen av patienter som lider av Parkinsons sjukdom. Koncentrationen av Levodopa var hög. Man beräknade att cirka femtio tabletter hade krossats och blandats i kaffet tillsammans med sprit och ett tjugotal sömntabletter, en cocktail som troligen hade kraften att framkalla en hjärtinfarkt. Men varken rättsläkaren i Lund eller forensikerna i Linköping kunde med säkerhet fastslå att orsaken till hjärtinfarkten berodde på den speciella blandningen i termosen. Man kunde gå så långt som att säga att blandningen bidragit till infarkten. Det var klarlagt att tabletternas gemensamma verkan räckte till för att föra mannen i soffan in i den djupa medvetslöshetens armar och förmodligen hade Sigge Berglund först rullat ur soffan och sedan hamnat i det höga gräset och dolts för alla.
Kriminalkommissarie Lennart Torstensson kände sig lite trött efter att ha inhämtat rapporterna från Forensiska i Linköping och från rättsläkaren i Lund. Det här kommer inte Lisa Hansson, åklagaren, att gilla, insåg han. Det fanns ju inte mycket att ta på, annat än att Sigvard Berglund dött liggande på en slänt i Bulltofta med en märklig blandning i sin termos för att senare massakreras av en gräsklippare.
Vad är egentligen detta för något, undrade Torstensson irriterat för sig själv där han satt i ett rum högt upp i polishuset eller Rättscentrum, som det kallades för. Det regniga vädret bidrog till hans dåliga humör. Han hade utblick över kanalen och Drottninggatan och delar av Caroli där den försvunne Sven Hugo Velamson hade en lägenhet som nu stod tom sedan några månader tillbaka.
Det var ett märkligt kriminalfall, bland de konstigaste han varit med om. På jakt efter den försvunne Velamson hittades ett dött vildsvin och en massakrerad man som av någon anledning suttit på en bänk i Bulltofta med en termos som innehöll en dödscocktail, ja nästan i varje fall. Karl’n var ju död. Den gemensamma nämnaren var att de ägde en kolonistuga på Magnolians koloniområde i Malmö.
Spaningen efter Sven-Bertil Jonsson, lystrande till det adliga namnet ”Taube”, hade ännu inte gett något resultat.
Torstensson svalde en sur uppstötning och grimaserade illa och svor att han skulle låta bli automatkaffet de närmaste dagarna.
Han undrade om de två damerna han samtalat med tidigare per telefon hade några bindningar till den avlidne Berglund, mer än kontakter på kolonin, handlande om mer än ”kolonifrågor”, som blommor, fruktträd, bär, grönsaker och rotfrukter, småreparationer på huset, tillbyggnader med mera. Torstensson undrade när de faktiskt hade tid att vila och koppla av, när han nu för sig själv radade upp en del av alla sysslor som måste eller borde göras. Kanske han skulle ta ett snack med ”Pysslingen” Nils Carlzon och höra om han hade några idéer om Stork och Ohlsson.
Sagt och gjort. Carlzon var direkt på hugget och föreslog att de skulle träffas på Lilla Torg och ta en öl eller två och en matbit.
Vädrets makter hade tydligen bestämt att det skulle råda varannandagsväder i Sveriges tredje stad. Efter regn tittade solen fram och värmde upp hög som låg, rik som fattig. Nils myste där han satt med nummer två av den jämtländska Bärnsten, som hade perfekt blandning mellan beska och sötma. Torstensson hade beställt en Zeunerts, ursprungligen tappad och formad i Sollefteå. Var sin hamburgare hade stillat den värsta hungern hos båda.
Torstensson ville, en bra bit in på den andra ölen, höra vad Nils trodde, om det låg någon svartsjuka och pyrde mellan de fyra som han hade koncentrerat sig på från det att han tillsammans med kriminalinspektör Jörgen Bodén hade intervjuat ”kolonister” som bodde nära den försvunne Sven Hugo Velamson.
Nils Carlzon tyckte att Torstensson kunde lägga till en femte person, bland de mest intressanta, Karin Quisth. Det var mer eller mindre känt att Quisth och Stork inte drog jämnt. Nils gissade att det kunde bero på att Karin hade haft ett gott öga till Sven Hugo, gissningsvis för att han var en ordningsmänniska.
Torstensson gick med på det och lovade att ta med Karin Quisth i resonemanget.
Samtalet gick vidare i lätta svängar men efter den tredje ölen kände Nils att han tappade tråden ibland och försökte skärpa sig. Torstensson slutade dricka med en slurk kvar i flaskan som något slags bevis på att han kunde stå emot och inte behövde den allra sista droppen.
De samlade dock ihop sig i den nu ljumma kvällen och kunde konstatera att det inte bara handlade om ond, bråd, död utan om en stor del passion.
Gertrud Stork hade blivit som en ny människa när hon blev änka. Hon hade haft det tufft i hemmet med en sjuk make som tagit allt mer kraft från henne. Maken hade fått Parkinsons sjukdom och blev trots allt större doser av medicinen mer och mer handikappad och fick svårt att gå, svårt att tala och svårt att hålla sig till verkligheten. På träffarna med andra patienter och anhöriga såg Gertrud Stork att hon och maken blivit hårdare drabbade än andra. Det var inte så konstigt att Gertrud blev en gladare människa efter eländet med sjukdomen. Men hon sörjde sin man. De hade haft många fina dagar tillsammans, men sjukdomen hade varit svår att tackla, både för maken och för Gertrud.
Nils berättade vidare under promenaden tillbaka till Värnhem att han trodde att Gertrud och Sven Hugo hade haft en kärlekshistoria ihop, året efter att hennes make dött. Sven Hugo hade synts på dansbanan både med Gertrud och med andra kvinnor. Det var som om han också blev ung på nytt och det var Gertrud som tände honom, trodde Nils.
Det verkade som om Sven Hugo hade hittat paradiset efter så många år ensam med största intresset att hålla rent och snyggt efter sig.
Lizzy Ohlsson var en annan dam som han började uppvakta, men alltid i skymundan. Men för observanta personer, som till exempel Nils, var det uppenbart att kvinnor numera var hans passion istället för ogräsrensning.
Nils hade också observerat att Sven Hugo blivit allmänt generösare. Han hade bland annat bjudit in Sigge Berglund på en whisky. En klart påverkad Sigge hade senare under danskvällen avslöjat för Nils att Sven Hugo hade en bar i källaren laddad med olika sprit- och vinsorter. Nils trodde att Sigge bara ville göra sig märkvärdig och hade inte brytt sin hjärna mer med detta mer än att tänka på hur mycket jobb det måste ha varit att gräva ut en källare för hand. Om det nu var sant.
”Källaren”, sa Nils högt för sig själv.
”Vilken källare?”, sa Torstensson.
”Velamsons”.
Nils var så ivrig så att han snubblade på orden.
”Sigges, nej, jag menar Sven Hugos källare, hade ni inte upptäckt den”?
Nils beskrev för Torstensson vad Sigge Berglund hade anförtrott till Nils efter en boule-kväll där Nils hade varit åskådare och Sigge ivrig deltagare som grämde sig över att det andra laget hade vunnit på sluttampen, slagen av ett par damer som verkade vara säkra på handen.
”Du menar alltså att vi missade en hel källare med en bardisk och allt?”
De bestämde sig för att ses nästa förmiddag klockan 11 utanför grindarna till Magnolian.
Lennart Torstensson hade med sig en överraskning när han kom cyklandes till kolonin. Sven-Bertil Jonsson, även kallad ”Taube” i Jonssons kretsar av småbrott, hade tagits på bar gärning när han brände kopparkablar i närheten av ett järnvägsspår. Han försökte inte smita när de två uniformerade poliserna, en man och en kvinna, närmade sig. Han hade blivit trött på att gömma sig och såg faktiskt fram emot att få lägga sig i en riktig säng.
Torstensson skulle tillbaka till polishuset på
eftermiddagen och förhöra Jonsson om vad han hade gjort uppe i grässlänten i Bulltofta, där en spritflaska bundit honom till platsen.
Men först den mystiska källaren. Skulle det vara möjligt att gräva ut så mycket att man kunde stå raklång utan att slå i huvudet? Torstensson tvivlade och var närmast triumfatorisk när de kommit in och inspekterat. Men usch vad det luktade illa fortfarande. Ännu värre blev det för Nils, han kväljdes av liklukten. De öppnade fönster och dörr för att få till ett korsdrag. Låg det ännu ett dött vildsvin i stugan?
De tog en paus med friskluft några minuter men bestämde sig för att inte ge upp. I förrådet utanför hittade Nils ett par munskydd. De borde duga till en likbesiktning, tänkte Nils.
De undersökte golvet centimeter för centimeter. På golvet låg en linoleummatta. Ett par skarvar fanns, Lennart Torstensson hade med sig en pennkniv och kände försiktigt på mattan längs den första skarven men mattan låg tätt klistrad mot underlaget.
Nils gick in i kokvrån som skiljdes av med ett draperi fäst i taket. Indelningen av rummet påminde honom om hans egen kolonistuga. Han hade hört talas om att någon i området hade grävt ur en fyrkant så pass att man kunde få ned en drickaback för kylning.
Nils kände försiktigt på golvet med händerna och upptäckte en kant i mattan.
”Kom Lennart. Här är det något”!
Lennart såg först ingen skillnad jämfört med övriga golvet men när Nils med naglarna kunde rubba mattan någon millimeter så insåg även han att det låg något mycket intressant under mattan.
Först tänkte han ringa till teknikerna. De skulle inte bli glada om han och Nils rotade i saker de inte hade att göra med.
Men han kunde inte låta bli att tillsammans med Nils lyfta på mattan som mycket skickligt hade kamouflerat den underliggande källaren med ordentliga trappsteg ner till betonggolvet.
Nu luktade det värre än någonsin. Torstensson tvivlade inte alls på vad det var som låg på golvet. Ett lik. Och den här gången var det inte ett dött svin, utan en död man i rutig skjorta och spöklikt intorkat ansikte som grinade emot de två.
”Jaså, det var här du låg Sven Hugo. Nu ska du snart få frid, sa Nils Carlzon.”
Nästa avsnitt: Stort slagsmål på koloniområdet när de misstänkta mördarna skulle hämtas till förhör.