Det blir inte alltid som man tänkt sig. Agneta Henning hade sina planer klara; hon skulle pensionera sig från arbetet som förskollärare och skaffa en kolonilott på Täppan i Lund. Sedan skulle hon bara odla.
I hela sitt liv har Agneta Henning ägnat sig åt odling i olika former, alltsedan hennes föräldrar köpte sommarstugetomt i Dalby när hon var sju år gammal. Sedan har Agnetas väg genom livet bland annat tagit henne till en stor odlingslott på Östra Torn, där hon pysslade om bär och grönsaker i mängd i fem års tid, via Solbyn i Dalby med växthus ihopbyggt med lägenheten, till ett boende på kursgård i Dalarna på nittiotalet, där odlandet kombinerades med ett antal kurser enligt orbiokonceptet (organisk-biologisk odling).
Nu var tiden kommen för att än en gång ge odlingsintresset fritt utlopp.
Att just Täppan var hennes val av koloniområde hade att göra med den danspaviljong som finns på området. Den låg rakt i blickfånget när Agneta tittade ut från fönstren på sin lägenhet, bara ett stenkast därifrån. Eftersom Agneta på fritiden arbetar som dansledare utgjorde paviljongen ett tecken på att det var på Täppan hon hörde hemma.
– Och så en dag var det någon som lade ut en lott på Täppan till salu ute på Blocket, berättar Agneta.
Det var dock inte meningen att hon skulle bli Täppankolonist.
– Jag lade ett bud på lotten, men vann inte budgivningen. Alltså fixade jag ett par lappar, dekorerade av barnbarnen, om att jag ville köpa en kolonilott. Sedan satte jag upp dem på grindarna in till Täppan, säger Agneta.
– Men det var ingen som hörde av sig.
Från Täppan, alltså.
Bredvid den hundraåriga Täppan ligger systerkoloniområdet Gläntan, ett lite mindre område. Det kom till 1948 med syftet att vara en djurkoloni i spåren efter krigsårens matbrist. En av dess kolonister, i färd med att avveckla sitt koloniägande, noterade Agnetas lapp på Täppans grind. Sedan ringde han upp Agneta och frågade om hon kunde tänka sig att byta Täppan mot Gläntan.
Det kunde hon, och i höstas tog hon över en kolonilott som inte liknar någon annan i Lund. Dels domineras den stora tomten av en säregen byggnad med rötterna i det tidiga femtiotalet. Ryktet gör gällande att den dåtida ägaren hade varit med om den första charterresevågen och hamnat i det sägenomspunna Samarkand i Uzbekistan. Där hade han blivit så tagen av stadens palats och moskéer att han bestämde sig för att bebygga sin kolonitomt på Gläntan med en skapelse i samma arkitektoniska anda, en samarkandsk borg i miniatyr. Och han gjorde det i betong. Skapelsen speglar sig på baksidan i en liten damm, vid vars slut en minimal betongbro utgör en pendang till borgen.
Det andra inslaget som skiljer ut Agnetas lott från de flesta andra är att borgherrarna är en flock frigående höns. En handfull skånska blommehöns spatserar sålunda runt på ägorna och pickar mask. I regnväder tränger de ihop sig under det minimala brovalvet i avvaktan på gynnsammare betingelser för pickandet. I täten går tuppen, som generöst pickar fram godbitar ur myllan och sedan låter hönsen nappa åt sig godbitarna.
– Kan man kalla en tupp snäll? undrar Agneta. I så fall är det här en jättesnäll tupp.
Att hålla frigående höns har sina sidor. Allt grävande i trädgården blir långsammare, då man måste ta det extra försiktigt eftersom de maskälskande hönsen aldrig befinner sig långt från spaden under arbetet. Därtill kommer att hönsen också har en förkärlek för späda skott – hela Agnetas favoritodling av mangold försvann ner i hönsmagarna på några få dagar trots utplacerade hinder. Dessutom blir trädgårdsmöblerna och den tilltänkta dansplatsen på gräsmattan dekorerade med hönsbajs. Sammantaget innebär det att en rejält tilltagen hönsgård med tillhörande hönshus – huset finns redan på plats – är under uppbyggnad i trädgården.
Det är numera inte en självklarhet att få hålla höns på sin kolonilott. I Lund tillåts djurhållning bara på tre områden, Oskarshem 1 (där lotterna 1–10 är upplåtna för djurhållning), Brevduvefarmen och Gläntan.
Fredrik Martinsson arbetar som miljöinspektör på miljöförvaltningen i Lund, och kan berätta om regelverket som styr djurhållningen.
– Det finns reglerat i de lokala miljöföreskrifterna, berättar han. Det krävs tillstånd av miljönämnden om man vill hålla till exempel höns.
Hur många höns man får ha finns däremot inte reglerat i föreskrifterna.
– Nej, det bedöms från fall till fall, men grundprincipen är att djurhållningen inte får orsaka olägenhet för människors hälsa. Och olägenhet kan handla om till exempel lukt eller buller. Men jag har inte fått in några klagomål på kolonilotternas hönshållning, avslutar Fredrik Martinsson.
Agneta blev alltså borgfru och hönsmamma på en och samma gång, och på ett annat koloniområde än hon tänkt sig. Men vad gjorde det? Här skulle det odlas! Tid hade hon ju, som nypensionerad.
Det var då hennes gamla arbetsplats hörde av sig – det fattades personal, och kunde Agneta tänka sig att göra comeback, den här gången som chef i verksamheten?
Där rök den sista byggstenen i det tänkta koloniprojektet. Det blir, som sagt, inte alltid som man tänkt sig. Men det kan förstås bli bra i slutändan ändå.
– Ja, jobbet innebar förstås att odlingsbiten fick skjutas på framtiden, medger Agneta. Än så längre handlar det mest om att gräva ner blommor och växter som generösa vänner och andra kolonister delar med sig av.
– Det är de blommorna som är roligast att ha, säger Agneta: de tar med sig en historia och en tillhörighet in i kolonilotten.
I framtiden skall det bland annat odlas potatis och lök, och dras upp rödbetor och sparris. En favorit finns redan på plats i trädgården.
– Ja, här finns gulblommande jordärtsskockor som jag älskar, berättar Agneta. Jag gör soppa, gratänger och puré, och så råriver jag dem. Det är väldigt gott!
En liten örtagård finns också på plats för att sätta krydda på tillvaron. Och i slutändan är det förstås det livet handlar om: att skaffa sig en välkryddad tillvaro. För Agnetas del innebär det att ha ett andningshål som erbjuder en meningsfull verksamhet. Som att odla. När man nu får tid att göra det!
Sedan innebär det också att dela andningshålet med sina nära och kära. På samma sätt som Agneta Henning bor alldeles inpå Gläntans koloniområde, så bor också hennes dotters familj med tre barnbarn helt nära den Samarkandinspirerade borgen och dess befjädrade bevakare. Det yngsta barnbarnet har, på barns vis, en förkärlek för att ”baka kakor” av lerjord, och bjöd vid förra besöket mormor, mamma och syskonen på lerkakskalas uppe i borgens topp.
Fakta
Namn: Agneta Henning.
Bor: Intill Gläntans koloniområde.
Gör: Arbetande pensionär.
Familj: Dotter med man och genom dem tre barnbarn.
Motto: Se alltid det goda i människor du möter.
Dold talang: Kan laga soppa på en spik.