Han sköt igen grinden med handskarna på och bestämde sig för att inget särskilt hade hänt. – del 1

162
Foto: Lars Dareberg

PROLOG: Livet går sin gilla gång på kolonistugeområdet Magnolian. Det är ett litet samhälle i samhället, i storstadens utkanter. Här kan man komma nära varandra, om man vill. Här kan man också vara för sig själv och njuta av vad den lilla trädgårdstomten kan ge, av blomster, bär och grönsaker. Här tävlar man om den största och godaste tomaten och om att bli stjärna på boule-tävlingar. Man byter fröer och plantor med varandra, om man nu vill ha något med grannarna att göra. Precis som i övriga samhället kan det också bli strid om olika saker. Stackars den som bor i lägenhet och som glömmer eller struntar i att tömma luddet i torktumlaren. Och stackars den kolonist som tar det alltför lättsamt med ogräsrensningen i gångarna. Snart underrättas den skyldige på kolonin och ett förargligt brev kommer i brevlådan, som alltid måste monteras med baksidan mot gången och därmed basta. Men så långt behöver väl inte de brottsliga gärningarna gå så att det slutar med ond, bråd död? Eller…?

Koltrasten hoppade mekaniskt runt på den gröna gräsplätten längs gångvägen. Den verkade pigg trots att vinden som blåste från Sallerupsvägen var kall och våldsam och rev med sig sjok av plast och papper. Mannen hukade i vindbyarna, drog kapuschongen på nytt över huvudet. Hur kunde det bli så här, tänkte han på väg in i porten, tryckte koden.

Kaffebryggaren hade gått igång med ett gurglande och snart satt han där med båda händerna runt koppen, på kärringvis. Så hade ju hon suttit, hans förra fru, fast då med te i koppen, förstås. Han rös när han kom att tänka på henne igen. Skulle han aldrig bli fri? Det hade ju i alla fall gått två år. En sak var han åtminstone nöjd med, att han hade behållit kolonistugan. Den var en tröst i bedrövelsen.

När han väl fått upp värmen i sin lekamen och kaffet var urdrucket började det spira en liten tanke. Nej, han skulle inte bli något offer. Han hade ju stugan, som sagt. Halva året kunde han vara där. Vattnet, det gudabenådade kommunala vattnet, brukade skruvas på i början på april. Det var precis som om inte bara växterna i området utan även människorna tog fart och fylldes av energi när den livgivande vätskan kunde strömma ut till alla minihushåll på Magnolian. Han blickade ut genom fönstret och såg karavanen av bilar rinna förbi, de flesta på väg in till centrum och kanske ännu en dag framför skärmen. Nils Carlzon med zäta kände nu att han var på väg åt rätt håll. Slut på slaveriet på kontoret. Den nya unga ledningen hade han inte fått riktig kontakt med. Det verkade som om det nya gänget inte heller hade ork att söka kontakt med ”seniorerna” trots att den nye platschefen sagt att just ”seniorerna” med sin gedigna erfarenhet skulle vara en trygghet för de yngre, som kom direkt från högskolor och universitet, ibland med en utländsk examen som grädde på moset. Nils hade bara lyckats skrapa ihop några enstaka poäng på högskolan i Östersund. Men dessa var knappt värda något i jämförelse med det yngre gängets fullmatade CV-n.

Så tänkte Nils Carlzon ”pyssling”, som han ovetande kallades av innegänget på grund av sin spensliga kropp. Nils hade hängt med på en afterwork, men känt att det inte gett något. Så småningom hade han förstått att hålla sig för sig själv och bara umgås med de enstaka äldre arbetskamrater som fortfarande jobbade kvar. Till slut hade Nils nappat på ett anbud om att gå två år tidigare med samma lön utan att behöva jobba. Det kändes som ett knytnävsslag i mellangärdet och visade på hur talet om att vara en trygghet för de yngre var rena löjan.

I samband med avslutet på firman där han jobbat i 22 år fick han beskedet från hustrun ”att hon ville vara ensam ett tag”. Nils var inte dum. Han förstod vad det betydde, att hon ville skiljas. Så han frågade henne direkt: ”Vill du skiljas”? Svaret kom efter någon sekunds tvekan, men Nils hade sett det i hennes ögon innan hon svarade ett tyst ”ja”.

”Okej, då gör vi så”. Han förstod inte varför han var så snabb med den direkta frågan och det som blev hans eget beslut. Men sedan var det för sent. Kanske det var lika bra, de hade kanske inte haft det så kul den sista tiden. Liselott ägnade mer tid åt någon grannfru och han hade börjat undra vad de kuckelurade om. Deras liv? Deras samliv? Han kände instinktivt att den ökade samvaron med grannfrun var något som kändes hotande. Och han fick rätt i sina tysta spekulationer, inklusive hur hans fru hade tagit upp kontakten med en tidigare manlig bekantskap. Det var två år sedan nu och fortfarande kändes hans bröst sårigt och värkande.

Men det här går inte, sa Carlzon med zäta till sig själv. Han packade den lilla ryggsäcken med termos, smörgåsar och frukt. Cykeln stod trofast och väntade på honom. Det enda som försvunnit under vintern var det röda bakljuset. Solen tittade fram och han förnam en slags vårkänsla så här mot slutet av februari. De dystrare tankarna försvann under cykelturen och efter att ha hejat på ett par tidiga kolonister så kände han att besöket på ”kollo” var den bästa medicinen.

Bara ett fåtal hade kommit till kolonin den här dagen vad han kunde se, och ingen rörelse stod att finna i de närmaste stugorna. Kratta löv kunde ju vara ett lagom arbete så här tidigt på året. Under vintern hade det fallit snö ett par gånger, men den hade sedan tinat bort ganska snabbt. Löven hade blåst runt tomten och samlats vid staketen. Han blev snart varm och drog ner dragkedjan i den varma jackan. Han såg sig om och kunde inte låta bli att le åt de färgklickar som redan nu syntes runt tomten. De små lilafärgade vivorna hade spridit sig och skulle om några veckor göra sig bra i rabatten mot gången. Tidigare under färden genom området hade han sett att både snödroppar och den gula vintergäcken kommit upp. Han hade en lite bekymmersrynka i pannan när han blickade några tomter längre bort. Han tyckte det var lite konstigt att Velamson inte var i farten. Han brukade ju vara bland de allra första att starta ”kollolivet” på vårarna. Men fortfarande var inte fönsterskydden bortskruvade, fönsterskydden som skulle signalera till eventuella halvkriminella att här var det inte lönt att försöka sig på inbrott. Men det är klart, om bara viljan och de rätta verktygen fanns så skulle det väl gå att ta sig in objuden.

På vägen hemåt igen stannade Carlzon vid Velamsons grind. Redan ett tiotal meter innan såg han att det var något som var fel och oroade honom. Grinden var inte helt stängd utan glipade en decimeter. Var det stormen för några veckor sedan som spökade eller var det Velamson själv? Luckorna för fönstren verkade sitta ordentligt, tyckte sig Carlzon se från grinden och tomten såg städad ut. Han sköt igen grinden med handskarna på och bestämde sig för att inget särskilt hade hänt. Sven Velamson skulle säkert komma vilken dag som helst och skruva bort luckorna inför vårens ankomst.

Men en viss oro hade tagit Nils Carlzons kropp i besittning och redan när han kom tillbaka till sin lägenhet så skulle han ringa polisen.

Vattnet rann i strida strömmar genom de rätt så nylagda slangarna på Koloniföreningen Magnolians område i utkanten av Malmö, alldeles i närheten av ett gammalt industriområde. Avloppsvattnet rann också, även det i nya rör, dryga metern under jord. Magnolian var ett mycket modernt koloniområde. Här kunde man bo sex månader om året om man så ville, från april till början av oktober.

Trafikbruset tog sig visserligen in i området, och visst hördes järnvägen på håll, men de flesta av koloniägarna bortsåg från detta. Här fick man bygga upp ett eget boende med egna grönsaker, fruktträd, blommor och blad. Följde man sedan föreningens föreskrifter var allt frid och fröjd. En som var noga med att följa dem var den pensionerade tågklareraren Sven Hugo Velamson. Men nu var det flera av hans grannar som hade börjat oroa sig för vad som hade hänt den före detta styrelsemedlemmen.

Till slut kom polisen, ett par veckor efter att Nils Carlzon hade ringt. Han hade fått rådet att se tiden an, kriminalavdelningen var överbelastad, ”som alla förstår i dessa tider”. Men Nils Carlzon var en envis man som inte gav sig i första taget. Han ringde en gång om dagen och till slut skulle då polisen komma och ta sig en titt, som man lagt till.

Polisen som kom ensam i bilen, klädd i civila kläder och med en schäferhund i bagageutrymmet, hälsade avmätt genom att föra upp ett pekfinger mot pannan.

”Jag söker en Carlzon”, sa han efter att ha vevat ner sidorutan. Han såg sig runt bland de nyfikna med en trött blick. ”Nå?”

”Ja, det är jag det” kom det från en spenslig man i människohopen som samlats sedan polisbilen kommit in på området. Polismannen valde att gå ut ur bilen för att höra lite bättre.

”Det var bra att ni kom till slut, för nu tror vi att det har hänt något konstigt med Velamson”, sa Carlzon.

”Velamson?” sa en rödblommig kvinna med ett förvånat uttryck.

”Han hette väl Sven Hugo?” sa hon.

”Ja, Sven Hugo Velamson, det heter han fortfarande”, betonade Carlzon tydligt.

”Det var ett konstigt namn”, replikerade kvinnan, som inte verkade nöjd med beskedet. ”Här har man gått i alla dessa dagar och trott att han hette Sven Hugo, och så heter han något annat konstigt. Velamson, vad är det för något namn?”

Nu harklade sig polisen. Sedan tog han till orda.

”Vi har tidigare idag besökt Velamsons lägenhet då en syster till honom också hört av sig till oss och varit orolig för att det har hänt honom något. Hon hade inte fått tag på honom via telefon sedan i julas. Carlzon här har ju också undrat och vi har idag beslutat att starta en förundersökning, då vi tror att det kan ligga ett brott bakom försvinnandet.”

Polismannen, Lennart Torstensson, visade sig vara en pensionerad poliskommissarie som hade kallats in för att jobba extra med asylärenden i Malmö. Det gällde efterforskningen av de personer som hade nekats asyl, men som efter beslutet fattats hade försvunnit och sedan troligen höll sig kvar i Sverige. Torstenssons uppdrag var att söka rätt på dessa försvunna personer som ”gått under jorden” efter att ha nekats asyl och rätten att vara i Sverige som vilka andra svenska medborgare som helst.

Han tackade för intresset och undrade om Nils Carlzon kunde vara polisens kontaktperson när det gällde Velamsons kolonistuga. Carlzon nickade.

Kommissarien vinkade till sig Carlzon, öppnade bakluckan på Volvon och gav klartecken till schäfern Roy att hoppa ut. Det var några dagar sedan det hade snöat så någon spårsnö var inte de tre spanarna behjälpta av. Gräsmattan på tomten var friskt grön. Torstensson tog upp en nyckel som han hade hämtat i Velamsons lägenhet och låste upp. En kvalmig, sötsur lukt slog emot de båda personerna och hunden var ivrig att gå vidare samtidigt som Carlzon backade på grund av odören.

”Ja, det här tar man inte miste på, så här luktar lik”, sa Torstensson tyst, och hade svårt att dölja ett litet snabbt leende när han såg Carlzons bleka nuna.

Nästa avsnitt: Främst på agendan var det mystiska för­svinnandet av områdets ordningspolis.