Främst på agendan var det mystiska för­svinnandet av områdets ordningspolis. – del 2

51
Foto: Lars Dareberg

RESUMÉ: På koloniområdet Magnolian drar det ihop sig till vår och en ny kolonisäsong. Bland kolonisterna finns den spenslige Nils Carlzon. Han har lämnat både arbete och fru bakom sig, och nu inte har mycket kvar av sin gamla tillvaro, bortsett från kolonilotten med sin stuga.

En annan kolonist på området är den pensionerade tågklareraren Sven Hugo Velamson. Denne har inte synts till på en tid, och då hans syster vänder sig till polisen för att få klarhet i ärendet, så tar sig poliskommissarie Lennart Torstensson ut till Magnolian. Tillsammans med Nils Carlzon, som också rapporterat Velamson saknad, tar Torstensson sig in i Velamsons stuga. Det första man noterar är en genomträngande doft av död.

Det uppsprättade vildsvinet hade nästan gjort Roy galen. Han slet i det illa tilltygade djuret så att poliskommissarie Torstensson hade svårt att hålla hunden tillbaka. Men med hjälp av kommandon och kolonisten Carlzon hängande i kopplet fick de någorlunda pli på hunden som nu satt och flåsade vid dörren. Den var tydligen inte så bra tränad och kunde inte låta bli att gnälla och småskälla. Nils Carlzon var van med hundar sedan sin värnpliktstid vid Hundskolan i Sollefteå och var en slags reservhusse till sin systers Golden Retriever, när hon ibland åkte på konferens i jobbet. Det var fortfarande mörkt i stugan men dagsljuset som kom in genom den öppna dörren räckte till för att orientera sig i det lilla huset på ett rum och en kokvrå. Toalett och dusch fanns i en tillbyggnad. Torstensson hade redan kallat på teknikerna som skulle komma nästa dag. Även om det var ett vildsvin som gått hädan var koloniägaren Velamson fortfarande borta så det gällde att handskas försiktigt med de eventuella spår som man kunde finna, förutom vildsvinet och blodpölen intill. Teknikerna vid Rättscentrum hade sagt att luckorna för fönstren inte fick tas bort innan de kom dit. Det ville tekniska roteln göra själva för att kunna ta reda på från vilket håll man tagit sig in i stugan.

Torstensson tog upp en snusdosa med portionssnus och stoppade vant in en påse under överläppen. Carlzon tackade vänligt nej till Torstenssons erbjudande och sa att det räckte med det snus han försökt lägga under läppen men svalt det mesta vid en nollning för en herrans massa år sedan. Yr och illamående hade han stapplat ut från den telefonkiosk som nybörjarna av någon anledning packats ihop i av de äldre eleverna. Nej, någon snusare blev han inte. Torstensson frågade vad han jobbade med.

Carlzon förklarade att han var pensionär, men att han närmast jobbat med analyser av statlig och privat affärsverksamhet tidigare men fått ett erbjudande om att gå tidigare med full lön.

”Det låter ju inte som någon lönsam verksamhet” sa Torstensson, och lade in en påse till. Torstensson låste dörren. På väg tillbaka till bilen, nämnde han för sakens skull att Carlzon, samt övriga koloniägare var misstänkta för ”svineriet”, rent sakligt. Möjligen hade någon känt agg till den nu försvunne mannen. Koloniägarna fick vara beredda på att polisen skulle komma att ställa frågor framöver, om inte direkt för mord så för förargelseväckande beteende. Något mord handlade det ju inte om, som Nils Carlzon spekulerat för att få fart på sökandet efter den mystiskt försvunne Velamson.

”Men du kan nog känna dig lugn, Nils. Du har ju visat intresse kring försvinnandet och varit till hjälp”, sa Torstensson och öppnade bagageluckan för Roy.

När Nils Carlzon kommit hem igen började han söka på datorn efter mörningstider för vilt. Han hittade en sajt på nätet som beskrev olika mörningstider för rådjur och fann den vara mellan 10 till 14 dagar vid en temperatur på 2 till 10 grader plus. Alltså, två veckor skulle köttet klara sig och bli riktigt mört innan det skulle gå åt andra hållet och börja lukta illa, som fallet var. Det hade varit en mild vinter och vid Carlzons besök på kolonin under vintern hade det mestadels varit mellan 3-5 plusgrader. Carlzon gissade att mörningstiderna för vildsvin kunde vara ungefärliga med rådjuren.

Rättsläkaren fick väl kolla närmare, tänkte Nils, som efter gediget läsande av deckare visste en hel del om hur polisrutinerna såg ut kring misstänkta mord. Nu var inte alla deckarförfattare så kunniga och noga när de skulle beskriva kriminalpolisens arbete. Men Nils antog att Nationellt forensiskt center i Linköping skulle få förfrågningar från kriminalen om det visade sig att Sven Hugo Velamson hade tagits av daga och då kanske vildsvinet vore av intresse. Men först gällde det att hitta ett eventuellt offer. Det fanns ju fortfarande flera möjliga anledningar till att den inte helt populäre kolonisten var försvunnen. Han kunde ha blivit sjuk och förvirrad och gett sig iväg från lägenheten, ramlat och slagit sig och hamnat i något buskage där ingen kunnat upptäcka honom. Han hade kunnat bli rånad, gömd och glömd. Han kanske hade åkt iväg till Kanarieöarna? Hoppat från Öresundsbron? Men Carlzon antog att det skulle vara lätt att bli upptäckt med alla extrainkallade poliser som nu fanns kring bron och landfästena för att kontrollera så inte illegala flyktingar kommer in i landet. Och nu verkade ju poliserna ha gott om tid att upptäcka invandrare när flyktingströmmen via Köpenhamn hade minskat drastiskt efter politiska utspel. Att hoppa från bron hade därför varit ett dåligt val för kolonisten. 

Lennart Torstensson kom tillbaka till Rättscentrum och kriminalens lokaler och lämnade tillbaka Roy som hade fått sig inte direkt en smakbit men väl en uppmuntrande klapp av reservhusse Torstensson. Han hade visat att han hade blivit korrekt utbildad i att nosa rätt på lik och direkt visat var det illaluktande låg. En lätt match för en kvalificerad vovve men han var inte nöjd med att hunden inte uppträdde professionellt när det gällde disciplinen. Torstensson hade ju fått ta hjälp av Carlzon för att få tyst på hunden.

Men vad betydde den något oväntade upplösningen; istället för att få tag på en saknad person hade man hittat ett svin i ett tidigt stadium av förruttnelse?

Ville den som hade gjort sig mödan att forsla dit det rätt så tunga svinet visa på något för omgivningen? Till exempel att en saknad person var ett svin!? Och vart hade stugans ägare tagit vägen, hade han försvunnit av egen vilja? Troligen inte.

Torstensson hejade på några kollegor som gick förbi i korridoren. Av post- och tidningsskörden att döma hade den saknade inte varit hemma sedan måndagen den 8 februari. Det rörde sig om några fakturor och tidningar. Velamson hade prenumererat på Sydsvenskan och under brevinkastet fanns det tidningar från och med 9 februari och framåt. Torstensson hade kollat med Sydsvenskans prenumerationstjänst och fått besked om att Velamson hade ett helårsabonnemang. Ingen annan person hade tillträde till lägenheten, (förutom vicevärden förstås), men en dörrnyckel hade saknats. Det fanns bara en dörrnyckel till stugan och den hade Torstensson i sin byxficka. Det borde finnas fler nycklar till stugan också, antog han.

Vad fanns det för motiv till att mörda en person som man kanske umgicks med dagligen? Torstensson kunde komma på många orsaker. Han hade varit med om att utreda många mord där man undrade vad som gjort att man dödar en annan människa. Många var de ”fyllemord” som han utrett där motivet inte var så självklart. Han hade en känsla av att antalet knivskärningar hade blivit vanligare de senaste åren där kriminella gäng också börjat använda sig av knivar, skjutvapen och handgranater på senare tid.

Gertrud Stork hoppades mycket på de nio Alliumlökar som hon tidigare hade köpt på den årliga trädgårdsutställningen på Malmömässan i Hyllie. I slutet på juni eller början av juli hoppades hon att de skulle ha kommit upp, lika ståtliga som grannens några år äldre lökar av samma sort. Gertrud hade grävt ner dem direkt hon kommit hem från den populära mässan som hade samlat nästan fullt hus under några dagar.

Hennes trädgård var av det mera frimodiga slaget med olika blomgrupper utspridda lite här och var. Gräsmattan hade blivit mindre och mindre, men det gjorde ingenting. Änkefru Stork var nöjd med sin trädgård och hade verkligen blommat upp så här efter makens frånfälle.

Kaffebryggaren stod vanligtvis på flera gånger per dag hos fru Stork, speciellt nu när vädret hade blivit varmare och man kunde börja tala om att våren verkligen var här igen efter en lång ”vinter” med disigt, regnigt väder och kylande vindar.

Nu, i den begynnande vårvärmen, fanns det mycket att göra i trädgården och inte minst att samtala om. Främst på agendan var det mystiska försvinnandet av Sven Hugo, områdets egen ”ordningspolis”. Han hade inte hörts av sedan i julas, hade någon sagt. Det var ju förfärligt. Det tyckte alla som kom in till Gertrud för att hälsa på. Till nybakad morotskaka kunde man tillsammans med änkefru Stork få tillfredsställelse för sin eventuella nyfikenhet och sitt kaffesug.

Gertrud var en generös människa mestadels. Hon delade glatt med sig av överflödet. Men Gertrud fick också besökarna att bli nästan lika generösa och utväxlingen av blomster och grönsaker under halvåret var omfattande, till allas glädje.

Den enda gången när de andra i ”blomstergänget” backade vid grinden var när Gertrud låg och sov i hängmattan. Då smög man tillbaka efter den grusade gången och hoppades på bättre lycka nästa gång. Den glada Gertrud hade lite svårt att sova på nätterna och därför kunde hon vara lite ”morgonsur” om någon råkade väcka henne i middagsslummern.

Efter det som hänt tyckte alla damerna i gänget (herrarna var portförbjudna) att det var angeläget försöka bistå anhöriga och polis med egen spaning med svar på två frågor. Nummer 1: Lever Sven Hugo eller är han död? Nummer 2: Om han lever, varför hör han inte av sig? Till synes enkla frågor, men som ändå kunde vara svåra att få något svar på. En tredje fråga hade Gertrud Stork självsvåldigt strukit bort: ”Vem grisade ner med vildsvinet i Sven Hugos välstädade stuga”? Gertrud manade till koncentration kring de två första frågorna. Det var Karin Quisth som föreslagit den tredje frågan, men hon sade med ett något spänt leende att det inte gjorde något att hennes fråga inte kom med.

”Det är förstås frågan om han fortfarande finns i livet som är den viktigaste”, sa fru Quisth med något darr på rösten.

I väntan på att de vackra lila bollarna av sorten Allium skulle skjuta upp mot höjden låg Gertrud på knäna med knäskydd och rensade ogräs närmast gången där hon ville ha så gott som ogräsfritt. Hon kom att tänka på hur det såg ut i Sven Hugos trädgård, han som var så noga både med sitt och andras ogräs. De båda hade varit lite gramse på varandra, först hade Gertrud reagerat på Sven Hugos rättframma för inte att säga burdusa sätt, men gett svar på tal och sagt att hon själv bestämde inne på sin tomt och att de eventuella strån som stack upp utanför stängslet också var hennes eget ansvar.

Hon kände där hon låg på knä att en ilska tog fart men kunde inte låta bli att tänka på det burdusa sätt som den försvunne grannen använt mot henne förra året. Inte konstigt om man själv blir ilsken, nästan mordisk, tänkte änkefru Gertrud Stork, med den lilla spaden i högsta hugg.

”Hallå där Gertrud! Vad du ser arg ut, har det hänt något”?

”Men hej på dig, Lizzy! Nej inget speciellt, fast jag blev faktiskt arg när jag kom att tänka på Sven Hugo. Han var väl inte Guds bästa barn alltid.”

”Ja, så är det väl”.

”Men vi får göra vad vi kan, som vi sa förut. Vi måste ju kunna vara medmänniskor och inte tänka på futtigheter som att man blev trött ibland på hans jagande.

”Du har rätt Gertrud. Varsågod, jag tog med mig ett par bullar som omväxling.”

”Tack hjärtat”, sa Gertrud och kramade om Lizzy Bodins taniga kropp. Själv lyste hennes lite pussiga och rödblommiga ansikte upp den spontant anlagda trädgården med alla sina blomstergrupper, liksom lite utkastade hur som helst.

”Men du Lizzy, det jag sa nyss om Sven Hugo, var inte så illa ment, jag vill att vi håller tyst om det. Jag vet inte vad som flög i mig. Jag är förstås inte arg på honom. Undrar var han är”?

Nästa avsnitt: ”Våra tekniker är där just nu och har spärrat av samt satt upp ett tält för att få jobba ifred”.